Hur förmedlar man sin kapacitet och sin vilja när det på grund av en 10 år lång depression är stora gapande hål i ens cv? När man äntligen har hittat sin nisch och vet vad man kan tillföra, hur förmedlar man det när det inte finns några betyg?

Många som läser den här bloggen jobbar med HR eller rekrytering, och minst lika många är intresserade av det eller har själva stött på en situation som liknar Teds.

Nu hoppas jag att ni kan komma med förslag och idéer till Ted. Läs berättelse nedan och kom med förslag till honom i kommentarerna. Det är en story som belyser ett självklart problem och en väldigt berättigad fråga: Hur ska Ted göra?

Det var en gång en pojke som hette Ted.

Ted var väl egentligen en alldeles normal pojke, om än lite intelligentare och lite tjockare än de flesta andra.

Ted tröttnade snabbt på skolan för han visste att han kunde mer men han hade inte riktigt drivkraften för att ta sig fram själv och när ingen annan gav honom den där stafettpinnen så blev han kvar i startfållan.

Ted var under hela uppväxten en väldigt grubblande pojke som ville så mycket men som bara inte kunde göra det här för sin egen skull. Ted gick gymnasiet på en fordonsteknisk linje för att alla kompisarna gick där och blev kock i lumpen för att både mormodern och modern hade haft restaurang. Han läste senare upp alla sina betyg på Komvux, läste in tekniskt basår och tänkte att han skulle bli civilingenjör, för det är sånt man ska bli.

På universitetet gick det inte så bra, Ted kände sig utanför och missförstådd och hade svårt att hantera att bara vara en i gruppen, en som inte syntes, en som alla andra, som var tvungen att kämpa för att få en självklar roll som ‘spindeln i nätet’. Det var ju inte såhär livet skulle fungera, Ted hade ju aldrig behövt ta en plats i en grupp eller sammanhang, platsen som den andlige ledaren, the go to guy, problemlösaren, mentorn, han med svaren, hade ju alltid bara varit hans, hand hade fått den utan att behöva höja rösten, utan att vilja synas..men rollen som den ofrivilliga mittpunkten var något som han ändå behövde och när den inte var hans så var han…ingen?
Nej, universitetet var inget för Ted.

Ted började istället jobba på Telias kundtjänst och trivdes väldigt bra från start: först ut av alla ur den interna utbildningen; det där med att ta människor var Teds grej, fanns ingen anledning att sitta kvar och simulera diverse kunder när de riktiga fanns därute och bara väntade på att få hjälp.

Telefoni, mobilt, bredband, fakturor, support, mersälj..bring it! Telefonen var bara ett sätt att förlänga den sociala briljansen som Ted aldrig velat erkänna ,men alltid vetat, att han besatte.

Säljtävlingar, kundbemötande, grupptillhörighet bland kollegorna, ansvar: han vann dem, hans kollegor skickade över de argaste kunderna för från Ted släpptes bara kunder som kände sig som vinnare…allt var hans och han trivdes oerhört bra.

Efter ett par år kom Effektiviseringen.

På bara någon månad så förändrades allt: Alla skulle bli effektiva specialister.
Kanon!, tänkte Ted.

Vad de inte berättade var att Effektivisering mest av allt bara betyder att de tar bort ansvar från dig.
Du ska inte längre ta hand om fakuror eller mobilkunder. Du ska heller inte ha hand om bredband eller support.
Vi ska inte längre fokusera på kvalitét, vi ska satsa på kvantitét!

Du ska ta 55 samtal om dagen och sälja på minst vart 10:e!

Du ska ta 70 samtal om dagen och sälja på vartannat!

Du ska ta 80 samtal om dagen och sälja in något på varje samtal!

Vi passar på att lägga ner din kundtjänst också, vi stänger den bäst säljande, och mest väl omtalade kundtjänsten i landet och trycker ihop er med tre gånger så många andra medarbetare i en annan stad.

Stoltheten borta, ansvaret borta, gruppkänslan borta.

En dag frågar någon hur Ted mår och han bryter ihop.

Ted blev sjukskriven.

Efter ett halvår förstod Ted att han inte skulle komma tillbaka och eftersom han då inte fyllde någon funktion så sa han upp sig.

Snabbspolning genom 10 år av viktuppgång, förlorat förhållande och ekonomiskt totalhaveri.

Ljusning.

Ted vaknar upp en vårdag 2011 och inser att den enda som behöver visa honom respekt för att han ska ta sig någonstans är han själv.

Ted går under 2011 ner 60 av de 130kg som han gått upp under 10 år.
Våren 2012 så går Ted en ganska dålig kurs i administrativt arbete som ger honom en oväntad chans:

Han åker till Uppsala på en ”jobbchansen”, där han söker jobb som vårdbiträde, som slutar i att innan han har hunnit hem till Linköping igen så blir han erbjuden en tjänst som löneadministratör på företaget, som inte ens sökte en löneadministratör.

Han börjar arbeta som löneadministratör, något han aldrig gjort, i ett program han aldrig jobbat i, som ingen annan på företaget kan.
En månad av ångest och ett självförtroende kört i botten senare så börjar han, tack vara Google och en bra programsupport, att finna sig i rollen som löneadministratör och företagsledningen börjar ana att
de hade haft rätt i att sätta sin tilltro till den outbildade mannen. De lämnar över mer och mer ansvar på Ted och efter ett par månader skriver han anställningsavtal, sitter i förhandlingar med facket, skapar rutiner för kontoret, sköter inköp av kontorsmaterial, sköter uppsägningar, sätter löner, granskar inkomna avtal från kunder, fackförbund och kommun, han fixar med mailadresser och det är till Ted vd’n och enhetschefen vänder sig för rådgivning när de har problem med varandra, med myndigheter, kunder eller med någon anställd.

Ted begär fast tjänst som löneadministratör/vd-assistent och 25%-ig löneförhöjning två månader innan provanställningen är över vilket han också får utan invändningar.

Teds självförtroende är i topp och han har lärt sig något väldigt viktigt om sig själv: Det finns inget han inte klarar av om han bara får chansen.

Han har också lärt sig att Allt ordnar sig och stressen han tidigare känt inför okända marker har nu blivit en styrka: Ge mig nya utmaningar!

Allt är väl.

Sedan begärs företaget i konkurs.

Ted är sist kvar på företaget, gör slutlöner och ordnar arbetsgivarintyg för alla och kan iallafall lämna skeppet med stolthet efter att konkursförvaltaren förklarat att han aldrig har varit med om något företag som han förvaltat där administrationen kring löner och personal varit så välorganiserad och korrekt.

Ingen panik, Ted vet nu vad han ska göra, i vilken roll han kan göra mest nytta: han är en chefsassistent.
Han ser och löser problem, tar snabbt in ny kunskap, hanterar konflikter och är en social buffert och var kan han göra bäst nytta om inte genom att hjälpa företagsledare att få vara just företagsledare!

Det är ingen fara, det här kommer arbetsgivare att se och nu har han dessutom något nytt i cv’t.

Snart får jag jobb!

Snart får jag jobb.

Jag är säker på att jag snart får jobb..

Jag får nog jobb snart..

Jag får kanske jobb snart..

Jag kanske..

Jag kanske inte får något jobb..

Ted är arbetslös.

Teds självförtroende dalar stadigt och vikten går uppåt igen.

Ted är arbetslös.

Ted är arbetslös och får ingen ny bostad i Uppsala.

Ted är arbetslös och måste flytta.

Ted är 37 år, arbetslös och måste flytta hem till mamma.

Ted landar till slut i en lägenhet tillbaka i Linköping.

Ted är arbetslös.

Ted är arbetslös och måste söka försörjningsstöd från Socialkontoret.

Ted är arbetslös.

Ted har landat på botten igen.

Så, vad tycker du att Ted ska göra? Hur ska han presentera sig? Hur ska han närma sig potentiella arbetsgivare? Hur skaffar man jobb efter en depression?

Det är jag som skriver de allra flesta inläggen på vd-blogg. Om du har några tankar kring vad du just läste vore det super om du delar med dig i kommentarerna. Du hittar mig på bland annat LinkedIn och vill du ses eller höras så kollar du på kontaktsidan.
  • Om jag vore Ted så skulle jag sadla om och välja en riktigt rolig och bra utbildning där det ingår praktik, exempelvis en KY-utbildning:
    http://www.kyutbildningar.se/Kvalificerad_Yrkesutbildning_KY__d467.html.

    Genom praktiken skulle Ted kunna visa arbetsgivaren varför han är bra som arbetstagare. Och eftersom Ted fått välja inriktning i livet med utbildningen så är det något som han brinner för vilket brukar leda till bättre resultat. Det är aldrig för sent att byta bana i livet.

  • Therese Kristensson

    Jag tycker att Ted ska fokusera på den erfarenhet han har från företaget som gick i konkurs. Lägg inte tonvikten på det negativa utan fokusera på det som varit bra.

  • Pingback: IRL 2013-03-23 | Erik Fors-Andrée IRL()

  • Olof

    Borde vi inte vända på frågeställningen här? Vad borde samhället göra för TED? Av historien och hur TED mår att döma så tycker jag det pratar för sig själv. Det är ju lätt att hävda att man ska vara framåt och positiv på nästa arbetsintervju. Annars skulle jag tycka att TED försöker rehabilitera i sin egen takt. Och när han tycker han är redo för ett jobb igen försöka få något. Det är ingen idé att jaga jobb om man inte är redo för det. Utbildning skulle också kunna vara en idé men kräver ju sin insats tyvärr också. Jag tror blomman bara behöver slå ut i sin egen takt innan man koncentrerar sig på jobb, det kan vara antingen lite vatten eller solljus som behövs och tid förstås.

  • Vasilis

    Detta är tyvärr inget unikt, men som tur är är det heller inte permanent.
    Mitt tips till Ted är att använda sig utav kontakter så mycket han kan, tydligen så är han en kille med driv och kunskap, förstår situationer snabbt och kan ta till sig ny kunskap vid en ålder då många andra tycker det är lönlöst att lära sig någonting nytt.

    Vilka har han pratat med som gillat honom i en professionell situation? Be de om hjälp, skriva ett CV och bifoga ett enkelt brev som liknar den ovan (bra skrivet!).
    Det är lätt att säga att inte fokusera på det negativa, men det finns ju där och försvinner inte bara för att man inte tänker på det; det kan hjälpa att ha någon att prata med om detta.

    Ted, du låter som en stjärna, det är dock svårt att skina ibland i ett land av Jante.
    Tänk efter vad det är du vill göra, är det svårt så börja med vad du inte vill göra, då har du iaf fått bort några från listan!
    Har du någon dröm som du velat uppnå?
    Börja nysta i flera trådar parallellt, men, viktigast återigen, se till att nätverka och se till att folk vet att du finns! Precis som du gjorde när du åkte till Uppsala och fick ett jobb som du inte ens sökt!
    Det är lite awesome! 😉

    Du har erfarenhet och mognaden, se till att metodiskt och med samma filt som du satte rutiner på det senaste jobbet söka de jobb du vill ha.

    Tänk stort, det är roligare då.

    Nåja, mina tankar och åsikter, hoppas de hjälper på vägen! 🙂

  • Ensamkommande skatteflykting

    Det är helt

    • Din kommentar kom inte med. Skriv gärna igen.

  • Kuf

    Ska man se på det krasst så tror jag att kraven på arbetsplatserna idag är så höga att kanske så många som var sjätte i arbetsför ålder helt enkelt saknar förmåga att hävda sig där utan helt enkelt måste sjukskrivas, förtidspensioneras eller bollas runt mellan arbetsmarknadsåtgärder. Jag har själv varit i en situation som liknar ”Teds” och blev erbjuden anställning med lönebidrag, viket jag upplevde som kränkande då jag faktiskt inte har några svårigheter med att utföra det tilltänkta jobbet. Nu har jag ordnat jobb så jag klarar mig.Men efter att ett par långtidsarbetslösa bekanta kommit in i samhället genom att få småkrämpor klassade som arbetshandikapp så tycker jag inte lönebidrag är så laddat längre.Om jag blir arbetslös igen så blir det till att försöka skaffa en subventionerad anställning, att lägga sin energi på vanligt jobbsökande är nog ganska dödfött om man har en historik av psykiska eller fyskiska problem.

    Naturligtvis förstår jag att det är en belastning för samhället att skattepengar ska gå till lönen för en numera frisk person, men en subventionerad anställning innebär trots allt en win-win-win-situation för personalen på AF som får bättre statistik, en arbetslös som får jobb och en arbetsgivare som får billig arbetskraft.

    • Jag håller inte med i din dystra spaning. Jag är övertygad om att Ted kommer att få jobb.

      Subventionerad anställning är en lose-lose-lose för AF vars existens blir mer och mer ifrågasatt, för den arbetslöse som stigmatiseras in i ett bidragsfack och för arbetsgivaren som inte kommer åt stora delar av den kompetens som finns på marknaden.

  • Du är duktig på storytelling! Jag tycker att du ska använda dig av det när du skriver ditt personliga brev. Skapa en story som pekar mot framtiden, visar att du är på väg och vill någonstans. Du behöver inte veta exakt var, men försök ge en trovärdig bild till exempel genom att det framgår att du satt dig in i det och gjort ett aktivt val. Du skrev till mig tidigare att du är nyfiken, det är också en bra utgångspunkt i det här sammanhanget.

    Därutöver tycker jag att du i brevet ska fokusera på den period du var vd-assistent/löneadminsitratör. I det brev jag fått från dig tidigare nämner du ett jobb på Telia – ta bort det. Ge istället exempel på vad du gjorde som vd-assistent, hur du gjorde det och vad du skapade för resultat. Mycket av detta har du redan i storyn från blogginlägget. Tänk EBR: berätta om en Egenskap, ange Bevis för den egenskapen och förklara Resultat du skapat tack vare den egenskapen. Håll det kort och kärnfullt.

    Det känns som att du landat i vilken roll du vill ha. Jag tycker att du även ska fundera på vilken typ av organisation du skulle trivas bäst i. Är det mindre eller större bolag? Bransch? Visa i din ansökan att du är insatt i branschen och företaget.

    Jag är lite kluven vad gäller hur du konkret ska hantera luckan i din cv. Men jag landar nog i att det bästa är att ta tjuren vid hornen och säga som det är, utan omsvep och utan att gå in på några detaljer. Få det bara ur världen så läsaren istället kan fokusera på vem du är och vad du vill nu. Kanske mot slutet av brevet med nån formluering som har ungefär den här innebörden (obs, du måste hitta något som känns rätt för dig och passar in i brevets story som helhet): ”Jag har varit borta från arbetsmarknaden ett tag. Gissar att ni fäster mer hänsyn till min kompetens än min historia, men förklarar gärna mer vid en intervju.”

  • Pingback: Jobb och depression – mina tips()

  • Michaela Morrell

    Ted! Det finns massa saker du kan göra! Har du inget bland de kontakter du har sedan tidigare är det bara att jobba på att skaffa nya kontakter! Nätverka är hemligheten! Gå direkt till olika företagen och presentera dig själv! Erbjud att du kan jobba gratis 2 veckor (eller så länge du kan tänka dig) för att visa vad du går för! Finns mycket att hitta på internet på bloggar också! Den som letar skall finna!

    Eller så använder du din kreativitet och skapar eget! Jag har massa idéer du kan göra! http://www.michaelamorrell.com hittar du kontaktschema!

  • Anders

    Min fundering är bara vad som skiljer situationen nu ifrån tidigare. Ted löste det en gång, han kan göra det igen. Hans personlighet gör att det troligtvis inte kommer spela stor roll vad första jobbet är rent praktisk. Han kommer kunna visa upp vad han går för och avancera. Svaren finns i hans historie.

  • Ted

    Jag vill tacka för all uppmuntran och framförallt ett stort tack till Erik för tipsen och uppmärksamheten! Jag har läst allt som skrivits här men har varit alldeles för självömkande för att kunna svara något konstruktivt utan att det skulle bli mer gnällande från mitt håll.
    Jag vill berätta att jag igår var på anställningsintervju. Den pågick i två timmar men den började positivt och blev därifrån bara ännu bättre. Vi hann skriva papper och jag börjar min tillsvidareanställning som administratör direkt efter helgerna.
    Jag önskar att ni alla får lika betydelsefulla julklappar, oavsett om de levereras inslagna med röda snören eller som en livsavgörande händelse som skapar hopp om framtiden.

    /Ted
    the boy in the story

    • Stort grattis Ted! Underbart!

      • Ted

        Tack Erik! Ja, jag känner mig oerhört lättad!

  • Copernicus

    En mycket bra berättelse om hur episkt svårt det kan vara att hamna utanför. Din historia inspirerar, Ted.

    Jag tror det finns tre blockeringar som en långtidsarbetslös deprimerad person möter.

    Det första är en inre blockering där man är väldigt självcentrerad. När vi får gå omkring tre, fyra år och bara tänka på sig själv gör oss egocentriska och konspiratoriska. Det är inget konstigt, utan något som kan förväntas. Det spiller lätt över till egoism. Hastigheten med vilken man förlorar grundläggande social kompetens (som att hälsa med namn, säga godmorgon, duscha och ha allmänt rosiga kinder) kan gå snabbare än man tror, utan att man ens märker det själv.

    Ens nätverk, speciellt när man jobbar i stora monolitiska företag som många gör, är inlåst eller villkorat. Att ”använda sitt nätverk” kan därmed bli svårt när man inte har tillgång till intranät och liknande. Nuförtiden finns ju Facebook och LinkedIn, men att bygga ut dom kontaktnäten tar tid. Om man dessutom inte gör det systematiskt och upprätthåller en positiv relation med sitt nätverk så har det liten betydelse. Att ens kontaktnät kollapsar som det gör vid utdragna neddragningar gör också att trovärdiga personer som skulle kunna gå i god för en försvinner. Resultatet blir att de här nätverken blockerar ens närvaro.

    Den tredje är förstås att arbetsplatser är fyllda med ineffektiva team och avdelningar samt de som är oerhört effektiva. Riskerna med att ta in en person som är minsta lilla ineffektiv är så stora att man genast stänger dörren. Det känns som det största systemfelet hos arbetsförmedlingen och socialtjänst är att de fortfarande fungerar som tågstationer. Man får sin biljett och sen sätter man sig och väntar (skriver ansökningar). Tågen/företagen stannar inte nuförtiden. De saktar inte ens in. Kan du inte springa ikapp så är det kört. Den här bristen på acceptans för ineffektivitet blir en blockering då särskilt depression gör oss extremt ineffektiva (tänk sengångare).

    För att komma runt dessa tre blockeringar är min varmaste rekommendation att 1) hitta ett sätt att ge av sig själv. Då känner man sig värdefull. Som arbetslös barnlös man kan det här lätt bli en akut livskris. 2) Hitta ett sätt att ge till ett nätverk. Att bara gå och hjälpa grannen är bra, men det är ännu bättre att bidra till en förening med många aktiva medlemmar. 3) Söka sig till platser och sammanhang där det finns utrymme för ineffektivitet.

    Alla tre förslagen leder förstås till föreningslivet. Mitt förslag sen länge är att starta en ”föreningsförmedling”, parallellt med arbetsförmedlingen. Jämför dyra psykologitimmar (2000kr/h, förmedlarsamtal 1000kr/h, akassa, sjukpenning etc. med 100 kr medlemskaphavgift per år! Föreningar får mer pengar ju fler medlemmar de har, vilket ju gör att de per definition gladeligen tar emot nya medlemmar. Ineffektivitet accepteras och rentav uppmuntras då man är där för att ha trevligt. Skicka ut 100 medlemskapsförfrågningar och du kommer få 100 svar.

    Föreningslivet är Sveriges sociala basindustri. Det gäller nu och frammöver. Det är idiotiskt att det här inte används mer systematiskt.

  • Vargen Dae

    Jag grät. Jag relaterar starkt till detta och vet inte vad jag ska göra. Har varit nära att ge upp på livet. Satt och sökte jobb från mitt på dagen till 2 på natten idag, jag har en utbildning som jag tvingades in i av familjeskäl och har misslyckats i kurser jag försökt ta till ett nytt yrke. Sitter nu inför en kommande ekonomisk kris och jag har ingen familj att vända mig eller vänner att vända mig till… Vad gör en deprimmerad 23 åring som inte får hjälp?