Idag var dag 1 av #hrunconf. Det är första gången jag är på HR-konferens (Human Resources alltså). It-konferenser har jag varit på. Och konferenser om marknad, om sälj, om offentlig sektor, juridik och revision.
Jag kan inte låta bli att fascineras av en gemensam sak mellan alla dessa konferenser: många av de utmaningar man pratar om är desamma, även om man själv ofta tror att de är rätt unika.
Det är egentligen inget konstigt i det; man har sig själv närmast. Men jag tror att mer helikopterperspektiv och att sätta den egna professionen i ett sammanhang, skulle vara väldigt värdefullt. Många av de utmaningar som HR står inför, är gemensamma med andra stödfunktioner. Det kan handla om HRs ansvar eller mandat, arbetsfördelning, eller hur man får cheferna i organisationen att anta just HR-perspektiv. Men även om mer konkreta frågor som hur man de facto ska rekrytera på bästa sätt eller jobba med employer branding (vem äger förresten den frågan?).
Allt har beröring på IT, pratar man om på IT-konferensen. Allt är kommunikation säger man på kommunikatörskonferensen. Det finns inga specifika HR-frågor – HR är allt, säger man på HR-konferensen.
Ett gemensamt problem är att det finns en spänning mellan stödverksamhet och kärnverksamhet. Och jag tror att utmaningarna för de enskilda stödverksamheterna blir svåra att lösa från just det enskilda perspektivet. Någon ställde frågan hur vi inom HR kan få mer mandat inom organisationen. Själv verkade jag under flera år med att kommunikationsavdelningen skulle få mer mandat. Alla vill ha mer mandat – och många förtjänar det också. Men då är vi tillbaka till ruta ett: Hur prioriterar vi, hur samverkar vi?
Och då är tiotusenkronorsfrågan: Vems ansvar är det då att ta initiativ och driva frågan om större helikopterperspektiv och mer samverkan? HR?
En sak till… Vad gör jag på alla dessa konferenser, kanske någon undrar? Jag fick faktiskt frågan flera gånger idag om varför jag är på HR-konferens, när jag inte har HR-bakgrund. Återigen: Ingen konstigt i det, det är en rätt naturlig fråga. Men om man ser det från det omvända perspektivet: Varför inte mer blandning? Är man verkligen inte intresserad av vad ”de andra” gör?