En vän som jobbade som supportingenjör på ett stort företag har berättat för mig hur han under en tid mått dåligt på jobbet. Framförallt så trivdes han inte med det klimat som hade satt sig i väggarna på företaget. Det var en ”grabbig” och rå miljö, med bland annat sexistiska uttalanden (eller förlåt, ”skämt” kallades det visst för).

Det slutade med att han sa upp sig. För att komma därifrån och för att hämta energi till något nytt. Tyvärr möttes han enbart av oförståelse från Arbetsförmedlingen som förmanande påpekade att man aldrig ska säga upp sig utan att ha ett annat jobb att gå till. Hjälpen från Arbetsförmedlingen blev därför också obefintlig och a-kassan ville inte ersätta.

I det här finns förstås ett djupt problem med sexism på arbetsplatsen och chefer som ser mellan fingrarna. Men det visste vi redan. Det som irriterar mig enormt är hur fördömande samhället är till människor som slutar. Det är ett problem inte bara för de personer som mår dåligt, utan även på samhällsnivå eftersom det gör att de dåliga arbetsplatserna trots allt överlever (vilket de inte skulle om fler slutade).

Enligt en tysk studie mår människor som har dåliga chefer sämre och har mer problem med ångest, ilska och värk – än människor som är arbetslösa. Ändå stigmatiserar vi konstant de som vågar säga upp sig. Både från samhällets sida, som i exemplet med Arbetsförmedlingen, och på personlig nivå där man ofta kan mötas med kommentarer som att ”det är bara att stå ut”, ”det är likadant överallt”, ”du får inte ge upp”.

Jag tycker att det är ett enormt folkhälsoproblem att människor är ”fast” på fel arbetsplats. Om fler människor slutade på jobbet skulle det ha en positiv effekt för de själva, för folkhälsan i stort och för BNP. Folk som är på rätt plats och trivs med sitt jobb, gör också ett oändligt mycket bättre jobb.

Så: Nästa gång någon pratar om att de har problem på jobbet, be dem säga upp sig! I de flesta fall kommer det att vara ett råd de aldrig fått.

Det är jag som skriver de allra flesta inläggen på vd-blogg. Om du har några tankar kring vad du just läste vore det super om du delar med dig i kommentarerna. Du hittar mig på bland annat LinkedIn och vill du ses eller höras så kollar du på kontaktsidan.
  • Patrik Nordkvist

    Mycket bra skrivet Erik, instämmer! Självfallet skall vi efterstäva att få bra ledare men i slutändan måste individen våga agera om de inte är nöjda. Tror också det är viktigt att redan innan anställningen välja rätt chef, http://www.forsaljningschefen.se/att-valja-och-valja-bort-chefen/

  • Elaine

    Bra skrivet!

  • vargkask

    Yes! Parallella erfarenheter kring detta. Flera f d klienter som ”skaffat sig paket” och lämnat organisationer – ofta p g a dåliga erfarenheter med chef/styrelseordf/VD. De har haft svårt med argumenten kring sitt ”avhopp” och verkar fortfarande tycka att det är ”skämmigt”.

    Jag har utmanat till att tänka tvärtom i det – att visa på ansvaret de tagit för sitt eget värde, sin hälsa och att använda sin energi där den kommer bättre till pass. Att våga vara mer ärliga. Det har ofta varit ”förlösande” och ett viktigt perspektivbyte. Att istället vara stolt över att ha varit modig nog att ta steget.

    Har ju redan delat, men delar oerhört gärna igen. Twitter, here we come! 🙂

    • Dessutom: Det är ofta ett värde även för organisationen som de lämnar!

      • vargkask

        Ja. På flera sätt. 🙂

  • Tommie Cau

    Bra skrivet Erik! Stämmer överens med min erfarenhet, har ju själv avslutat jobb vid flera tillfällen, senast i januari i år bestämde jag mig för att skaka om saker lite och göra något nytt. Det ger en massa energi och öppnar möjligheter. Första gången är svårast, men det är ju de flesta saker första gången 🙂

  • David

    Klart man inte ska vara kvar i en miljö som förstör själen. Samtidigt vet vi alla spelreglerna för stödsystemen som finns idag. Att bara fly från det dåliga utan att ha en aning om vad man ska göra näst är ju rätt extremt. Att gå från att vara någorlunda självförsörjande till att lägga sin välfärd i händerna på en eller flera myndigheter eller kontrollorgan är ju inte smart.
    Jag skulle nyansera rådet med: planera avhoppet, höra sig för i nätverket efter andra möjligheter, gör ett bra jobb medan du är kvar, fundera ut vad du vill med ditt liv och jaga det med all den frigjorda energin.

    • Först och främst: Jag håller självklart med om att man bör tänka efter och planera lite.

      Men let’s face it: De allra flesta människor som säger att de inte trivs på jobbet har redan i någon mån planerat. Det de behöver i första hand är att veta att det är okej att sluta.

      Att vara kvar på en plats man inte trivs på bryter ner – hårt och skoningslöst. Och med nedbrytningen blir det svårare och svårare att ta tag i saker och förändra. Därför tycker jag att vi i första hand ska uppmuntra folk att sluta och att vi ska stötta dem i det, istället för det vanliga ”tänk på din ekonomi, stanna lite till så får du se att det löser sig”.

      • David

        Om de har planerat – bra! Men jag tror att de flesta fantiserar bara. Och samtidigt önskar att chefen/kollegan/styrelseordf. kommer ändra sig vilket inte händer.
        Jag är allt för personlig downsizing och att inte stanna kvar i en situation som gör en olycklig. Jag bara pläderar för medvetna människor som fattar bra och kloka beslut och som inte lägger sig i en beroende ställning i onödan.
        ”tänk på din ekonomi” är inte alls lika viktigt som ”tänk på din hälsa” och ”stanna lite till så får du se att det lösa sig” är bara nedlåtande i situationen.

      • susanne

        BRA svarat det håller jag med om. Nedbrytningen är värre än att frigöra sig.

  • Maria på Jobblust

    Erik, jag håller med helt och hållet. Jag uppmuntrar alltid människor att göra något åt situationen om jag hör att de inte trivs på sin arbetsplats. De kan vara oengagerade, bittra, arga på chefen eller bara less. Det är slöseri med resurser och energi. Ingen vinner på att det är så. Det gäller bara att få insikt om det själv, och då kan det hjälpa att någon annan säger just ”men säg upp dig då!”. Du vet att jag missionerar kring jobblust – både att organisationer borde sträva efter sina medarbetares jobblust, och också, ännu viktigare, att det är varje individs ansvar att finna och bibehålla sin egen jobblust.

  • Samuel

    Både sant och tänkvärt! Livet är alldeles för kort för att man skall vantrivas. Fler borde uppmuntra till detta!

  • Fredde

    Ditt inlägg är kanon! Jag känner exakt sådär men vågar inte säga upp mig då det anses fult att säga upp sig om man har fast jobb + att jag är rädd att sakna inkomst! Är ditt råd verkligen att säga upp sig? Jag har sökt X antal jobb men får inga, trots kandidatexamen! Hjälp! 🙂

    • Om man verkligen ska säga upp sig eller inte beror förstås på livssituation och ekonomiska faktorer. Men det är väldigt viktigt från ett långsiktigt perspektiv att man inte fastnar på ett jobb man inte trivs med. Stannar man kvar så mår man i många fall allt sämre. När man tar steget att sluta öppnas ofta nya möjligheter, man får mer inspiration och det blir ”lättare”.

      • Fredde

        Tack! Jag har fastnat nog länge med jobbet jag inte trivs med, men är fortfarande kvar! Mår piss och sover dåligt! Har dock sökt +100 jobb så att få jobb ”lätt” verkar vara lättare sagt än gjort! Fortsätt skriva i din blogg, jag älskar den!

  • Johan

    Oj vad jag gillar frasen ”säg upp dig”. Jag vet inte hur många gånger jag sagt det till mina kompisar, eftersom jag vill ha med dom att arbeta utomlands. Däremot har jag inte fått någon att säga upp sig än, kanske dom gillar tryggheten som dom har i sina jobb idag.

    Jag är däremot äventyrlig av mig. Säg upp dig, ut och res, arbeta längs vägen. Möjligheterna är oändliga!

  • Cicilia

    Hej! Jag önskar fler chefer och rekryterare kommit till samma insikt som du! Jag har nyligen sagt upp mig av precis samma anledning, jag var ensam tjej i en mycket grabbig miljö och fick utstå jobbiga kommentarer varje dag. Jag har bra erfarenhet från flera arbetsplatser och är en rak och ärlig person men har tyvärr ett helvete på jobbintervjuer då jag alltid tvingas förklara varför jag sa upp mig samt varför jag inte har referenser från tidigare arbete. Så fort rekryteraren hör att jag valt att sluta och att jag inte har referenser känns det som hen slutar lyssna och, i princip, drar ett streck över mitt CV. Jag har givetvis flera andra referenser men de ska prompt ha från senaste arbetsgivare. Det är som att man skall vara en felfri övermänniska för att få jobb idag.

    • Tråkigt!
      Prova att själv ta upp det på intervjun, innan du får frågan. Om du tar upp det själv och kanske också kopplar det till en personlig egenskap – som att du person har hög integritet, hög moral eller styrkan att agera när det krävs (var och en av dessa måste förklaras djupare).
      Återkom gärna och berätta hur det går!

      • Cicilia

        Tack för svar. Det hjälpte tyvärr inte. Jag fick en förfrågan om jag inte kunde få fram någon referens alls från mitt senaste arbete. Då jag svarade att det kunde bli svårt pga omständigheterna som rådde på arbetsplatsen fick jag inget svar. När jag kollade mailen på kvällen hade hon skickat ett mail där on skrev att hon inte kunde erbjuda mig ett jobb. Från att ha vart en ”mycket intressant kandidat” till att få kalla handen direkt. Det är otroligt frustrerande att sitta här med bred erfarenhet och en gedigen utbildning och inte få arbeta. Det är det enda jag vill. Snart får jag göra som så många andra, börja föreläsa om mina erfarenheter. Jag är 31 och detta var min 14:e intervju…..Har mött många, rent otrevliga, rekryterare som är allt annat än professionella. Det stör mig att de har ett arbete medan jag skall vara utan.

        • Cicilia

          Jag har en del erfarenhet av intervjuer vid det här laget och har börjat skriva en bok om det jag upplevt som arbetssökande under denna tid. Jag har en ny vinkling på det hela som jag känner att jag vill nå ut med. Känns som att jag skulle ha större chans att lyckas som föreläsare än att få ett vanligt arbete. Dags att sätta upp flygblad:)

          • Kul! Jag tar gärna en titt, så skicka om du vill ha input!

        • susanne

          Gör som jag gjorde ta kontakt med någon på ditt senaste jobb du hade en god relation med som kan fungera som en referens. Det funkar lika bra. För det handlar egentligen inte vem det är utan hur personen marknadsför dig. Referenser anser jag är egentligen ett sätt att få ett tecken på att ”ja du är okej faktiskt”. Tycker hela jobbsökar grejen har blivit en extrem prestationstävling, där man ska vara ett universal geni för att överhuvudtaget verka intressant och gå till rond 2.
          Ja rond 2 för det är alltid någon annan jag slåss med och lyckas den personen ha lite ”finare” grund att gå på. Så! Går priset till han eller henne.
          Personligen tycker jag att använda sig av en rekryterare så missar man den personliga interaktionen med den som man ska anställa. Det blir löjligt till slut alla de olika steg man ska ta sig igenom för att få ett jobb. Och jag tycker synd om de som söker jobb. Däribland jag.
          Men jag är inne på samma linje som Cecilia S säga upp sig då min arbetsgivare har drivit mig till ett utmattningssyndrom och en omotivation att överhuvudtaget fortsätta. Trots ett flertal flaggningar om att jag hade för mycket. Och kan ni tänka er. Denna arbetsgivare rankas om och om igen till årets arbetsgivare. Ett skämt..

  • Cecilia Sahlström

    Jag sa upp mig efter 17 år i samma yrke, men med många olika typer av tjänster och chefstjänster. Anledningen var att jag tyckte att min arbetsplats, ledningen och hur man hanterade människor gjorde mig sjuk! Jag fick t o m reumatism fast än ingen i min släkt har det – och det är ärftligt. Jag har ett mycket digert och fint cv, massor av kompetenser, utbildningar och erfarenheter, med många bra referenser både chefer och medarbetare. Och. Jag fick arbetslöshetsersättning från A-kassan eftersom jag kunde styrka att jag hade blivit negativt påverkad i mitt jobb. Startade sedan företag några månader efter att jag hade sagt upp mig. Men. Man måste vara känd för att bli känd..som någon klok människa sa. Nu är jag arbetslös. Men mår oändligt mycket bättre än jag hade gjort om jag hade stannat kvar i mitt yrke. Problemet är att ingen premierar att man – och precis som du skriver – tar ställning för sig själv och säger upp sig. Dessutom är jag inte ung längre. Jag har varit på mängder med intervjuer, men alltid finns det en ifrågasättande ton i samtalen. Eller också har man valt en internt sökande – t o m sådana som faktiskt inte uppfyller de formella kraven.
    Men vägrar ändå att bry mig om det. Jag ger mig inte åtminstone för det mesta. Vissa dagar känns det dock motsatt. Jag kan lika gärna strunta i att söka arbete, tänker jag i dessa stunder. Men jag pallar inte vara sysslolös – även om jag gör en massa annat som gör gott för både psyke och kropp. Jag vill verkligen arbeta och jag vill göra det på en arbetsplats som gillar människor med driv, kreativitet och vilja till att skapa utveckling för alla. ALLA!
    Bra att det nu kommer till ytan, det som vi egentligen vet, att det är bättre för hälsan att vara arbetslös – om man klarar sig ekonomiskt vill säga – än att gå till ett arbete som tar död på varenda cell, som har med driv, intelligens eller engagemang att göra!

    • Cicilia

      Så starkt av dig att säga upp dig efter så lång tid, och släppa ”tryggheten” Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att starta eget företag igen? Jag är själv arbetslös och funderar på att starta eget. Skulle vara intressant att höra mer om dina upplevelser kring det hela. Mvh Cicilia

      • Cecilia Sahlström

        Jag höll på i två år, i början gick det helt fantastiskt bra – Jag fick in ett stort jobb som höll i ett och ett halvt år. Det var väldigt roligt och utvecklande. Tyvärr hann jag inte med att sälja vilket gjorde att när det här jobbet var slut hade jag inga nya kunder. Så det är en lärdom – att inte förlita sig på en stor kund, utan att hålla alla dörrar öppna även om man har den stora kunden. Jag var lite för grön i affärsvärlden och förstod inte hur tufft det är. Jag kan mycket väl tänka mig att starta upp igen, men då behöver jag ha säkra kunder åtminstone i början, för att kunna jobba mig in i marknaden med bredd. Jag får se hur jag gör framöver, eftersom det är svårt att för mig att få jobb trots att jag verkligen har ett gediget cv och oerhört goda referenser. Diskriminering på arbetsmarknaden är spridd över ålder, kön och etnicitet. Det borde man lobba för betydligt mer än vad som görs.
        Ska man starta företag måste man 1. Ha en mycket god affärsidé 2. Undersöka konkurrensen 3. Vara en duktig säljare (oavsett om det gäller prylar eller sin egen person) 4. Ha ekonomi för att klara sämre tider. Det är mina främsta råd. Ska du starta företag tycker jag dessutom också att du ska ta kontakt med din kommuns Nyföretagarcentrum. Där får man bra hjälp och stöd. Lycka till!

        • Cicilia

          Tack för ditt svar. Det blir mycket att tänka på. Jag gör ett försök i alla fall:)

          • Cecilia Sahlström

            Klart att du ska göra ett försök!! Börja med kontakt med Nyföretagarcentrum, så får du hjälp med det mesta! Men ha gärna en idé när du kommer dit, då går det snabbare!

      • susanne

        Listan kan göras lång, när etkommer till att starta ett eget företag. Dock i grund och botten handlar det om. Brinner du för din idé tror du på den är du villig att kämpa för den trots motstånd. Ja då har du en solid grund, sen tycker jag att nätverkande är a och o. Prata med människor som är i likartad bransch eller läs och se små youtube klipp på hur du kan starta igång. Precis som Cecilia S kommenterade ta kontakt med Nyföretagarcenter, Almi och även arbetsförmedlingen vad de kan göra för dig och hur du kan komma dit. Du fixar det tro på dig så kommer allt gå bra. Rädsla är något vi oftast sätter gränser på och hämmar oss. JUMP…

  • Pingback: Dagens fråga/reflektion | hälsomalin()

  • Anna Nyvy

    Ibland är att säga upp sig det enda alternativet.
    Då blir det inte bara slutet på något. Även början på något.
    För fler exempel på de som vågat ta steget se http://www.nyvy.se
    /Anna

    • Spännande sajt! Tar gärna en fika eller lunch nån dag. Jag nås på efa@efa.nu

      • Anna Nyvy

        Tack! 🙂
        Sitter inte i huvudstaden och skriver men när jag är dit, så visst varför inte!
        /Anna

  • Håller med om att det är bättre att säga upp sig än att gå omkring och vantrivas på jobbet, det är trots allt där vi spenderar större delen av vår vakna tid. Det kan vara värt att ge det en chans om man precis har börjat, det kan vara utmanande att vara ny på jobbet och svårt att veta inledningsvis om det är ett jobb som passar en eller inte. Men går det en längre tid och det inte fungerar så är det absolut söka nytt som gäller!

  • Bodil Eklund

    Är i tankarna att säga upp mig. Bytte jobb inom tandvården för 1 år sen. Efter 28 så har jag tröttnat. Tyvärr är jag beroende av pengar. Har lite funderingar på utbildning . Våga?