De fyra första månaderna 2012 har varit tunga. Året har hittills kantats av flera utmaningar som jag inte stått inför förut och som ställt saker på sin spets både för mig personligen och i min yrkesroll. Under den här perioden har jag ifrågasatt mina egna värderingar och utgångspunkter. Jag har pendlat från den negativa känslan av att vara inträngd i ett hörn utan handlingsutrymme, till den angenäma känslan av att verkligen tro på vad jag gör.
En sak jag ställts inför är att bli hårt ifrågasatt i min roll som vd. Det ligger i rollen att bli ifrågasatt, men jag har insett hur snabbt det kan gå och hur hårt det kan kännas när det ställs på sin spets eller när det kommer från oväntade håll. Jag har känt mig både besviken, sviken och trängd att försvara mig. Jag är också besviken på mig själv som reagerat hårdare än jag trott och inte lyckats hålla 100% fokus. Vad som ligger i rollen som vd har gjort sig pinsamt närvarande: jag måste resa mig utan att kunna räkna med annat än egen kraft.
En annan av de situationer som uppstått är att medarbetare berättat saker för mig som jag inte vetat hur jag ska hantera, som sätter gränsen mellan privat och jobb på sin spets och som jag inte kan prata om med andra. För första gången har jag ställts inför saker jag inte kan prata om ens med min fru. Känslan var att jag var helt överlämnad åt mig själv i medarbetares svåra livsfrågor, någonstans i gränslandet mellan privat och arbete. Frågor som jag inte har någon kompetens i, men ändå måste agera i. Jag är enormt tacksam för förtroendet jag fått i detta!
Jag har också under våren märkt hur påfrestande det kan vara att kombinera rollerna som chef och vän. Att inte ha samma åsikt på jobbet och som chef bestämma riktningen, men samtidigt vara vänner och fortsätta umgås privat. Jag tror på att kombinera rollerna och på att låta privat och jobb vävas samman, men jag har sett svårigheterna och den energi det kan ta.
Ett av mina syften med vd-bloggen är att jag vill reflektera över min egen utveckling och rollen som vd. I och med det här inlägget har jag äntligen hittat lite mentalt utrymme för reflektion. Jag konstaterar att våren har påmint mig om en av de största utmaningarna som chef: Att det finns situationer där man verkligen inte kan prata med andra eller få stöd av sina kollegor. Situationer då det känns som att någon tar illa upp hur man än gör. Det är helt naturligt och ligger i rollen, men det är svårt att förbereda sig på.