ERIK: Välkommen till Jobbet & Livet, Erik Fors-Andrée heter jag. Jag hjälper människor vidare i jobblivet, och jag har med mig Andreas Utterström.
ANDREAS: Tjena.
ERIK: Vi ska prata om någonting som jag kallar för juniorfällan i dag.
ANDREAS: Ja, och det har vi varit lite inne på i andra avsnitt, men nu ska vi göra ett helt om just detta, för det är spännande, tycker jag. Men ska vi börja med att bara definiera, vad det är du menar när du säger juniorfällan?
ERIK: Ja, men juniorfällan är, att du förblir junior i ditt jobbliv.
ANDREAS: Men det låter som att det du beskriver, är en person som inte är uthållig?
ERIK: Ja, jag tror att det handlar om uthållighet i väldigt hög grad. En liknelse som jag tycker är intressant här är att, om du tänker att du ska springa ett lopp, du ska springa en mil, och redan efter en kilometer så känner du att du har fel skor på dig, det känns inte bra, det är för varmt ute och egentligen så vill du hellre vara på basketturningen. Då är det rätt vettigt, att helt enkelt hoppa av. Varför ska du tvinga dig igenom det där loppet, då? Men om du då går till basketturnerningen, och så signar du upp på den, och du är med i en stund i början, och så börjar du känna samma sak. När du gjort det fem, sex gånger, då är du fast i junior-fällan. Du kommer aldrig riktigt att bli bra på någonting, och det kan uppstå av olika skäl. Det kan vara så att du hoppar alldeles för mycket, alldeles för snabbt mellan olika roller. Det kan vara så att du gör alldeles, alldeles för många saker samtidigt, så att du aldrig riktigt kommer till de större sakerna, eller det större ansvaret.
ANDREAS: Men vad kan det här få för konsekvenser för ens jobbliv då, om man hoppar runt lite för mycket, och aldrig riktigt lär sig någonting på djupet? Kan inte arbetsgivare tänka att: ”Det här är en person som är nyfiken, driftig och orädd.” Alltså, att det går att förpacka på ett sätt som passar 2020 ganska bra?
ERIK: Jo, absolut, i stor utsträckning är det definitivt så. Du behöver ha erfarenhet från olika områden, och ju mer rörlig och rörig arbetsmarknaden blir, desto viktigare blir det att inte ha allt för mycket fokus på en sak. Men den här junior-fällan handlar om när det går till överdrift, när du aldrig kommer till det där större, som nästan alla människor ändå eftersträvar. De allra, allra flesta vill komma till roller som ger lite mer ansvar, lite högre specialisering eller där du lättare kan välja hur du gör ditt jobb och där du får större förtroende.
ANDREAS: Så hur hittar man balansen mellan vilja lära sig nya saker, vara nyfiken på olika branscher, ha ett driv som i grund och botten är någonting positivt. Hur bejakar man det, men ser ändå till att det inte går till överdrift? Hur hittar man balansen där?
ERIK: Jag tror att en del i det, är att faktiskt stanna upp ibland, och reflektera lite grann kring vad man gör. Om du drivs mycket av nyfikenhet och göra nya saker, vill prova nya grejer, gör det. Men fundera också steg för steg, på vad var det som var bäst här? Hur kan jag ta vara mer på det nästa gång? Kan jag på något sätt bygga vidare på det?
ANDREAS: Men varför är det viktigt då, att kunna någonting på djupet?
ERIK: Det är viktigt i första hand för att känna en egen tillfredsställelse, skulle jag säga, men det finns massor av andra faktorer i det också. Lön är definitivt en sån. Är du fast i roller som är lite mer juniora, även om de är jätteroliga och det är första gången du gör det, och även om det är områden som kanske är nya också, så kommer det vara svårt att öka din egen lön.
ANDREAS: Men hur ser det ut på CV:et då, om man hoppar runt? På Go Monday så granskar ni ju folks CV:en.
ERIK: Mm, på CV:et så syns det här väldigt tydligt. Ett CV med en person som har en post för de senaste 10 eller 20 åren är svårt att jobba med. Det är svårt som rekryterare att riktigt se vad som finns bakom. Samma sak med den som har varit ute på arbetsmarknaden i 10 år, och under den tiden haft 20 olika jobb. Det är svårt att se vad är det egentligen att bygga på här? Ibland så fungerar de jättebra. Ibland är det 20 jobb inom någon form av linje, eller där man åtminstone har lyckats framställa det, så att det finns någon form av gemensam nämnare. Och då börjar man arbeta upp någon form av senioritet igen. Jag läste en bok av Seth Godin, som heter The Dip, som verkligen kan rekommenderas. Den handlar också om det här, fast från ett litet annat perspektiv. Han beskriver att de allra flesta människor, när de börjar med någonting, så går de in med full energi. Det är kul, det är spännande, det är nytt. Man har inte gjort det förut, man lär sig otroligt mycket på kort tid. Men sen efter ett tag, så kommer man till det där läget, när det börjar ta emot. Det är inte riktigt lika lätt längre, och de flesta människor då, de slutar, de gör någonting annat. Men en del tar sig igenom, det han kallar the dip. Och på andra sidan av the dip, det är där det finns någonting annat. Där finns det att ta ett djupare jobb, att få mycket, mycket större ansvar, att utvecklas på ett mycket, mycket snabbare sätt till andra typer av positioner. Så han beskriver det som att the dip är perioden mellan att du börjar på någonting, och att du faktiskt bemästrar någonting.
ERIK: Exakt, det där tror jag man kan dra paralleller till andra saker, till exempel en relation. Efter att man har varit nykär, och sen kommer en period där man är ganska trött på varandra, och man har olika svackor. Och kommer man igenom det där, så kan det bli till en helt annan nivå. Det blir aldrig som när man nykär igen, men det blir någonting annat. Det är väl också någonting djupare.
ANDREAS: Ja, men jag tror att den här Tinder-liknelsen är faktiskt rätt bra. Du kan vara fast i ett dejting-träsk, och det är väl fine om det verkligen är det du vill. Men om du någonstans ser framför dig att du ska bygga någonting annat, en större relation, eller en mer långsiktig relation, leva tillsammans med någon. Så måste du på något sätt kommer över det också, och se att du måste jobba med det du har, på något sätt. Vilket inte betyder nöja sig, det är verkligen inte det, utan det är mer att man jobbar tillsammans med att utveckla det till någonting mer än …
ERIK: Mm, precis. Men har du några tips på hur man ska göra då, för att inte fastna i junior-fällan? Kanske framför allt om man är en person som har lite de där tendenserna i sig?
ANDREAS: Jag tror faktiskt att börjar man känna att man kanske är där, i junior-fällan, då behöver man inse att: ”Jag behöver commita till någonting. Jag behöver se någon form av röd tråd i det jag har gjort tidigare, och det som jag tycker är mest spännande. Och försöka söka mig till de djupare, lite svårare, utmaningarna och jobben på det området.” Jag skulle till och med säga att, i alla fall för en del personer, så får man nog tänka att, viss skit behöver du nog ta. Och jag märker mer och mer, framför allt hos många av de som är yngst på arbetsmarknaden, att man har en otroligt stark känsla för vad som är rätt, vad som är fel, hur man vill ha det. Vi har blivit bättre och bättre, på hela arbetsmarknaden, att ta tillvara våra egna intressen. Fler och fler av oss har en agenda, vi vet vad vi vill. Det är grymt bra, men man också se att, som sagt, viss skit måste du ta.
ERIK: Det låter lite som att du kritiserar 90-talister här, fast du inte säger det rent ut, med deras bucket lists och vilja att göra snabb karriär och så, fast man kanske inte kan jobbet på riktigt?
ANDREAS: Ja, men det är väl bra, att du tar de orden i din mun.
[båda skrattar]
ERIK: Nej, men det är intressant, för jag kan på ett sätt beundra det, men det är problematiskt naturligtvis. Om du är arbetsgivare, du har någon som är jättetalangfull, som precis håller på att lära sig det här yrket, som sen plötsligt vill bli chef.
ANDREAS: Nej, men det finns en otålighet. Vi blir bättre och bättre på att ställa krav, och veta vad vi vill, men med det kommer också en otålighet, och den tror jag inte riktigt är sund. Det är jättefint att man vill röra sig snabbt framåt, men man måste se att, röra sig snabbt framåt betyder också att man kommer att möta motstånd.
ERIK: Kan det till och med vara så, att man ska bestämma att: ”Okej, nu är jag på den här arbetsplatsen, där jag faktiskt trivs. Nu stannar jag här i två år, eller tre, och försöker lära mig på djupet i stället för att bara hoppa till nästa sak?”
ANDREAS: Ja, men precis, på något sätt, utan att bli allt för anklagande, någon gång måste man sluta flamsa runt. Men vi är lika uppfostrande när vi pratar om de som stannar alldeles för länge på sina jobb. Tack för i dag, det var allt för oss. Vi kommer höras igen nästa vecka. Fram till dess så går det jättebra att gå in på LinkedIn. Leta upp mig där, Erik Fors-Andrée, lägg gärna till mig i ditt flöde, och ställ en fråga om det är någonting som du undrar över. Vi hörs.
