Sånt här gör mig förbannad. Sedan hösten förra året måste arbetssökande rapportera in till Arbetsförmedlingen hur många jobb de söker, normalt 10-20 jobb per månad. Jag har tyckt det här var dumt sen det första gången kom på tal förra året. Igår blev jag påmind om det igen när TV4 körde ett inslag om Partille församling som annonserat efter en präst och fått ansökningar från bland annat en kock, en badvakt och en gymnasieutbildad inom vård och omsorg.
Detaljstyrning skapar aldrig engagemang
Det grundläggande misstaget med det här tycker jag är att man försöker detaljstyra hur något ska gå till, istället för att stötta och hjälpa till.
Men det finns en hel hög med anledningar till att inrapporteringskrav inte är bra är direkt dåligt. Här är några:
- Detaljstyrning för nästan alltid med sig att något annat blir lidande. Inrapporteringskravet antyder att kvantitet är viktigare än kvalitet. Alla som nånsin jobbat med att hjälpa folk till jobb, vet att om det är något som är viktigt så är det att ta varje ansökan på allvar. Personligen skulle jag hellre berömma den som lagt en månads hårt arbete på att söka ETT jobb, än den som sökt 20 stycken utan att bry sig om något av dem.
- Arbetsgivare får in hundratals fullständigt irrelevanta ansökningar, vilket tar tid, kostar pengar och gör att man söker sig till helt andra källor vid rekrytering.
- Det bidrar till att avståndet mellan arbetssökande och arbetsgivare blir ännu längre. När mängden ansökningar ökar till arbetsgivarna blir den administrativa bördan allt tyngre. Man kan helt enkelt inte höra av sig med feedback till var och en. Det gör även att de personer som lagt ner tid på sin ansökan, blir utan den feedback som skulle ha varit viktig för dem att få för att söka bättre nästa gång.
- Inte nog med det. Utebliven återkoppling är också demoraliserande. Tillsammans med det faktum att kvantitet premieras framför kvalitet, så skapar det en attityd till jobbsökande som något oseriöst eller slumpartat.
- Det förstör fullständigt för de som är motiverade och har självförtroende – men får intrycket att Arbetsförmedlingen inte tror på dem och deras möjligheter till jobb.
- Det minskar kreativiteten. Jobbsök är inget löpande-band. Det krävs ett visst mått av kreativitet. Hårda ramar kväver kreativitet.
- Det sänker förtroendet ytterligare för Arbetsförmedlingen både hos arbetssökande och hos arbetsgivare.
Clas Olsson, tf generaldirektör på Arbetsförmedlingen tar själv upp en del av detta i intervjun med TV4:
”Det är inte bra för företagen naturligtvis, för de blir belastade med ansökningar som de egentligen inte är intresserade av. Det kan möjligtvis vara en av förklaringarna till att företag väljer att inte annonsera utan söker andra vägar.”
Vad gör man istället?
Skit rinner neråt, som jag skrivit om tidigare i min skitanalys av Arbetsförmedlingen. Problem i en organisation kommer allt som oftast uppifrån. Detaljstyrning är ett vanligt sånt exempel: en chef som detaljstyr har ofta en överordnad chef som detaljstyr.
Det är inte Arbetsförmedlingens påhitt att ha inrapporteringskrav – det är regeringens (och jag är övertygad om att vilket block som än satt i regeringsposition så kunde man ha fattat samma beslut ändå). Det finns ingen tvekan om att Arbetsförmedlingen behöver förändras – i grunden – men det måste också ske en förändring i hur politiken konstant väljer att detaljstyra.
Upphör detaljstyrningen så kan man börja se människor mer som individer. Då är hälften vunnet. Matchning av jobb är individuellt. Drivkrafter är individuella. Behov är individuella. Arbetsförmedlingens anställda är högutbildade och myndigheten har en budget som få ens skulle kunna drömma om. Det är klart att man skulle kunna jobba mer flexibelt, närmre arbetssökande, närmre arbetsgivare, mer uppmuntrande, mer individuellt.
Detta inlägg är #2 i utmaningen #blogg100, som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen i 100 dagar.