Kan det vara fel att jobba kvar trots att allt känns rätt?

ERIK: [skratt] Alltså, hur börjar man egentligen? Börjar man alltid: ”Välkommen”? Börjar man: ”Hej?” Börjar man … hur gör man? Välkommen till Jobbet & Livet, podden där vi pratar om hur du får ett bättre och mer utvecklande, meningsfullt jobbliv. Erik Fors-Andrée heter jag, och är expert på jobbliv, driver företaget GoMonday som hjälper människor vidare i jobbet och livet. Jag har med mig min ständige sidekick, Andreas Utterström. Och vad ska vi prata om i dag, Andreas?

ANDREAS: En paradox som är väldigt intressant. Nämligen att även om man trivs på jobbet, vilket många eller alla strävar efter, så kan det ändå betyda att man behöver gå vidare. Varför då?

ERIK: Just det. Ja, det här är ett jättespännande ämne. Alltså, om vi börjar i den mest konkreta änden, så skulle jag säga att det rent karriärsäkringsmässigt, för att göra dig själv tjänsten att fortsätta vara så attraktiv som möjligt, så bör du inte stanna allt för länge på en och samma plats. Om vi börjar i det konkreta, så, har du varit 15 år på samma ställe, så är det dags att byta. Punkt, skulle jag säga. Och sen finns det alltid undantag, naturligtvis. Men, kan man dra det kanske ner så här, har du varit där i tio år, då är det nog verkligen dags att fundera i alla fall på att byta. Men sen finns det en annan tycker jag mer … ja men, lite svårare grej att greppa i det här. Jag upplever att väldigt många, i grund och botten inte vantrivs, man tycker att det är kul, man har bra kollegor, man tycker att man är i en organisation som fungerar åtminstone okej, kanske till och med bra, men ändå så borde man kanske sluta.

ANDREAS: Men det låter lite motsägelsefullt, för att om man frågar folk så här: ”Vad vill du ha ut av ditt jobb?” Då vill man oftast ha en bra chef, man vill säga att det man gör är meningsfullt, att man är uppskattad. Men det låter som att du menar att även om man har checkat alla de där boxarna, så betyder inte det att man ska stanna, nödvändigtvis?

ERIK: Nej, men det finns en aspekt av att, utveckling handlar alltid om att göra saker lite, lite bättre. Och jag träffar rätt många människor som stannar på ett jobb, som när man pratar med dem märker man att, det finns något annat som lockar, men de är kvar för att det utåt sett ser bra ut. De är på en attraktiv arbetsgivare. Tänk dig den här listan med Sveriges mest attraktiva arbetsgivare, jobbar du där så är det svårt att sluta. Det mesta kanske är bra, men det skulle kunna vara bättre. Framför allt om du är väldigt ambitiös, om du vill mycket, om du ger jättemycket energi, så kan det finnas lägen där du kan ge den energin någon annanstans, och få ännu mer tillbaka.

ANDREAS: Men hur ska man kunna navigera i det där då? För låt säga att man jobbar på Google till exempel, som är en väldigt populär arbetsplats. Då, om man trivs där, man får uppskattning från chefen och allt det här, så har du då folk runt omkring som tycker att det är jättehäftigt att du jobbar på Google, för det verkar coolt och det händer mycket i det företaget. Och, så ska man ändå vara lite skeptisk, både till sig själv då och vad omgivningen säger. Det låter ju jättesvårt?

ERIK: Men jag tänker, ett perspektiv kan vara att se det så här: ”Var kan jag göra mest skillnad någonstans?” Jag träffar många människor som är i väldigt starka, bra organisationer, och de trivs. Sen finns det de här personerna som är i organisationer som kanske inte funkar riktigt lika bra. I båda kategorierna så ger man otroligt mycket. Men då kan man fundera på, var får jag ut som mest av det här? Alltså, det jag ger, kan det få mer effekt någon annanstans? Mer effekt för mig, eller mer effekt för mänskligheten, för världen.

ANDREAS: Så även om man har en chef som säger: ”Vi värdesätter dig jättemycket”, och man får den här feedbacken, ska man ändå vara skeptisk då? Är inte det att ställa orimliga krav på sitt jobb?

ERIK: Ja, både och. Feedbacken är otroligt viktig. Det är lite lyxproblem kan man säga, på ett sätt. Men även de problemen behöver vi ta på allvar, tycker jag. Man kan också se att det finns en liten fälla i att få för mycket uppskattning. Jag har ett exempel. Jag träffade en tjej för några dagar sen här, som hade jobbat väldigt länge i detaljhandel, och hon sålde väskor. Dyra väskor, så här 15–20 000 kronors-väskor. Hon gjorde ett jättebra jobb, och fick otroligt mycket uppskattning, var bästa säljare under flera perioder och kollegorna sökte upp henne för att få jobb och så vidare. Verkligen kände att: ”Det här … jag gör något verkligen bra här, folk vill ha mig.” Arbetsgivaren såg henne. Hon belönades, hon fick priser, hon var presenterad för övriga medarbetare, och så vidare. Tills hon plötsligt inser att: ”Ja men, all den här energin jag har lagt. Hade jag inte kunnat göra det för någonting bättre än att sälja väskor för 15 000?” Och det kanske inte behöver vara något ont i att sälja väskor för 15 000. Det är inte det jag säger. Men för henne så var det liksom: ”Ja men, ska jag göra det? Finns det inget bättre jag kan lägga den viljan på, den energin på?”

ANDREAS: Men den där typen av livskriser, har inte alla dem hela tiden? Hur ska man veta om det där är övergående, eller om det är någonting som man verkligen ska ta fasta på?

ERIK: Alltså, på ett sätt så vet man ju det, när man väl är där. Att det här, det känns inte som att det här kommer gå över. Du kanske inte kan undvika dina livskriser helt, men du kan faktiskt agera på dem lite mer i tid.

ANDREAS: Mm. Men hur ska man undvika att bli förförd av smicker? Om man är en person som jag, som suktar efter omgivningens komplimanger och gillande? Det är ju väldigt svårt att stå emot det.

ERIK: Ja, men jag tycker att då ska man suga åt sig så mycket som möjligt, där man är. Ta åt sig så mycket som möjligt, av den positiva feedback man får. Och se att, det jag gör, faktiskt spelar roll. Det är viktigt för sammanhanget jag befinner mig i, för min kund, för min arbetsgivare. Och sen får man blicka lite längre, och se från ett lite längre perspektiv, att det kanske finns något annat.

ANDREAS: Ska man ta upp det med chefen, om man känner på det sättet, tycker du? Eller ska man hålla det för sig själv och tänka klart, och sen säga: ”Nu vill jag sluta.” 

ERIK: Det beror förstås lite grann på vilken organisation man är i, men generellt så är det bättre att prata om frågor, än att sitta med dem alldeles för länge själv. Både för att det hjälper din egen process att prata med någon. Det hjälper dig att tänka. Men också för att det är bra att prata med sin chef, det är bra att förbereda för frågor som kommer. Det kan vara så att det finns en möjlighet som du inte känner till internt, att gå vidare till något annat område till exempel.

ANDREAS: Men det här med omgivningens syn på vad man gör, det är ju inte heller lätt att stå emot och se det man gör med lite mer nyktra ögon. Har du något tips där, hur man kan tänka?

ERIK: Nej men, så är det absolut. Om man tänker den här personen som berättar för sina vänner: ”Ja men, jag ska sluta”, och bemöts av: ”Vadå, va? Ska du sluta, men det är ju en jättebra arbetsgivare.” Det kan det vara, men det kanske inte är det för mig, just nu. Se hur är det jag kan utvecklas, på bästa möjliga sätt. Och gör gärna en inventering. Sätt dig ner med papper och penna, åtminstone en gång per år. Gärna mer. Själv gör jag det varje kvartal. Och reflektera …

ANDREAS: Gör du verkligen det, Erik? Sitter du en gång i kvartalet, eller säger du bara för att det låter bra nu?

ERIK: Nej, jag gör det faktiskt. Sen gör jag det mer när det är årsskifte, men att sätta dig ner, ta papper och penna och fundera i termer av: ”Vad är det jag ger den här arbetsgivaren?” Och därifrån fundera på: ”Vart skulle jag kunna skapa mest nytta om jag gav samma sak. Finns det någon annan organisation, där min insats, där jag kan bidra med skulle ha en större impact, för mig, för andra, för mänskligheten?”

ANDREAS: Mm, men du är arbetsgivare själv. Så, hur skulle du som chef hantera, om folk kommer och säger det här till dig?

ERIK: Både och. Som arbetsgivare skulle jag säga att det finns alltid en utmaning, när människor slutar och går vidare. Men jag tror och hoppas att de allra flesta arbetsgivare inser att människor som inte utvecklas alltid är betydligt värre än människor som utvecklas och lämnar. Men det finns ju den här, som cirkulerar runt ibland, som ni säkert har sett. Det är väl någon finanschef, eller ekonomichef, som säger: ”Vad händer om vi utvecklar alla våra medarbetare, ger dem kurser och sen lämnar dem?” Och sen svarar VD: ”Ja, men vad händer om vi inte gör det, och de stannar?”

ANDREAS: Vad ska jag ta med mig från det här snacket, Erik?

ERIK: Var noga med att se hur du själv utvecklas, och vad du själv kan ge som mest. Hur kan din insats faktiskt tas tillvara? Så bli inte lurad av att arbetsgivaren har ett väldigt gott rykte, eller att du uppskattas väldigt mycket där du är, utan se längre bort.

ANDREAS: Okej, så inte ens uppskattning kan man vara nöjd med. Det var ju … Ja, jag ska om jag kan klara att leva upp till det, då.

ERIK: [skratt] Ja. Tack för den här veckan. Ni hör oss igen på måndag om två veckor. Fram till dess, gå in på LinkedIn, leta upp mig, Erik Fors-Andrée och följ mig gärna. Jag ställer en del utmanande, tankeväckande frågor. Gå gärna med i diskussionen och ställ gärna själv frågor. Glöm inte prenumerera på podden, och betygsätt gärna, och lämna kommentarer, så syns vi mer och fler hittar fram till oss. Vi hörs.