Jag fick en fråga från en person som läst min tillbakablick på införandet av lean. Han skrev så här: ”Varför är det bättre på att fokusera på mervärde än att fokusera på att minska slöserierna, kan det generera bättre ekonomiskt?”
För mig är det nog främst en kulturell fråga. Jag gillar de kulturella aspekter som finns i lean och som handlar om till exempel noblame, att man ska lösa problem där de uppstår, att alla ska vara med i arbete, med mera. Men jag tycker att man generellt har mer fokus på ”negativa” värden än på positiva. Man pratar mer om att hitta slöseri, brister, etc. än man pratar om de positiva värdena. Ett tydligt exempel är kanske just ”no blame”. Istället för att prata om det negativa med ”blame” och säga att man ska ha ”no blame” skulle man kunna prata mer om vad man ska ha istället, till exempel ansvarstagande.
Inbitna lean-förespråkare skulle säga att det är samma sak och att ”the flip side of blame is accountability”. Det håller jag med om. Men jag menar att orden spelar stor roll i den kultur man skapar och då är det helt enkelt bra att prata mer om de positiva värdena än om de negativa.
Jag tror att det här också kan vara en av anledningarna till att lean ofta kritiseras som en osthyvelsmetod av anställda. Lean behöver absolut inte handla om nedskärningar, men för att göra det tydligare för medarbetarna skulle man också kunna beskriva det annorlunda. Jag tror till exempel att många lean-förespråkare pratar om lean mer som en metod att minska slöseri/kostnader/tid och fortfarande producera samma värde för kunden; än som en metod för att öka värdet för kunden och fortfarande producera till samma kostnad. Det är i praktiken en väldigt stor skillnad.
Detta inlägg är #8 i utmaningen #blogg100, som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen i 100 dagar.