En del av mina föreläsningar börjar lite som en självmotsägelse. Jag pratar om arbetsglädje och vikten av att styra sitt eget arbetsliv, samtidigt som jag vet att deltagarna inte valt själva att komma. Det kan till exempel vara en föreläsning som är en del i ledningsgruppens eller medarbetarnas utvecklingsdag eller personaldag.
Men även vid de tillfällen då alla frivilligt valt att komma, så brukar det vara ett antal som inte köper det budskap jag tycker är så självklart: Ta din professionella utveckling på allvar och gå aktivt mot större och större arbetsglädje.
Inställningen varierar från ”ja ja, det är en fin tanke men det funkar inte i praktiken på det här arbetsplatsen” till ”vi är på jobbet för att jobba, inte för att ha kul”.
Att de här synsätten lever kvar har sina förklaringar. Arbete är traditionellt förknippat med allt annat än just glädje. Jobbet är ingenting som varken KAN eller SKA vara roligt. Och det är heller inte upp till oss som enskilda individer att bestämma över jobbet. Vi ska vara glada om vi har ett jobb att gå till. Vi ska i någon mån bita ihop och vara tacksamma för vad vi har.
Vi saknar ord för att beskriva arbete positivt och aktivt
Den här synen på jobbet som något som varken ska eller kan vara kul, är djupt rotad. Den finns överallt, inte minst i vårt språkbruk. Några exempel:
- När jag frågar vad motsatsen till arbetstid är, tänker det flesta spontant på fritid. Fri tid. Den tid vi lägger på jobbet är alltså per definition inte fri.
- Orden jobb och jobbigt har såvitt jag kan se samma rot, med germanskt ursprung och den negativa betydelsen ”strävande. Vilket i och för sig är bättre än det franska ordet för arbetet, Travail, som är ett gammalt tortyrinstrument
- Andra begrepp vi användare är arbetstagare/arbetsgivare – som tydligt antyder att den finns en aktivt givande part medan den andra tacksamt tar emot.
- Och anställningsintervjun, både som fenomen och begrepp är ett annat exempel. Man ”kallas” till intervju och hela upplägget visar klart och tydligt att det är ena parten som utfrågar den andra. Det är långt ifrån inte ett ömsesidigt förhållande.
- Vi säger att vi söker jobb och skickar en ansökan. Arbetsgivaren däremot har helt andra, mycket starkare och mer aktiva ord: till exempel rekrytera och headhunta. Som individer får vi redan språkligt en passiv roll: bli anställd, bli rekryterade, bli headhuntad.
En del av den negativa synen på arbete beror nog på hur illa det var för inte alls så länge sen. Under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var arbetstiderna oreglerade och arbetet ofta förknippat med både skador och utslitning.
Tusenåriga rötter bakom vår uppfattning av arbete
Men förklaringen till vår uppfattning om jobb går mycket djupare och mycket längre tillbaka i tiden än så.
- När Adam och Eva utvisas från Edens lustgård efter att Adam ätit av äpplet, är Adams straff för att ha trotsat Gud, att jobba för sin föda. “I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden”. Och Adam blir 930 år gammal. (1 Mosebok 3:19) Jobb är vad som skiljer livet i paradiset från livet på jorden.
- För Aristoteles är fritid den tid som används till att förverkliga sig själv. Arbete är en plåga för att överleva och hör inte till människans natur.
- Augustinus menar i sina predikningar att jobb alltid kommer att vara eländigt och slitigt. Den enda lättnaden är att se fram emot nästa liv i Guds rike.
Så jobb är ett straff. Och det är – och ska vara – förknippat med slit, svårigheter och faror.
- På 1500-talet kommer så Martin Luther och arbete får ytterligare en tung innebörd. För Luther finns det många sätt att tjäna Gud, inte bara det klassiska katolska (prästerskapet). Gud har gett oss vissa egenskaper och det är får skyldighet att använda dem. Genom vårt arbete hjälper vi vår nästa.
Från att ha varit ett straff, blir arbete nu också en moralisk plikt. Det är din plikt att arbeta.
Arbete då och nu
Under historien har det förstås funnits exempel på att man kan kombinera arbete och självförverkligande. Men den motsatta synen är helt dominerande.
I Sverige och ett ökande antal andra länder står vi äntligen inför en förändring av det synsättet. Jobb är det vi ägnar mest tid åt i livet (om vi bortser från sömn) och fler och fler förväntar sig att den tiden ska kännas meningsfull och utvecklande.