En vän som jobbade som supportingenjör på ett stort företag har berättat för mig hur han under en tid mått dåligt på jobbet. Framförallt så trivdes han inte med det klimat som hade satt sig i väggarna på företaget. Det var en ”grabbig” och rå miljö, med bland annat sexistiska uttalanden (eller förlåt, ”skämt” kallades det visst för).
Det slutade med att han sa upp sig. För att komma därifrån och för att hämta energi till något nytt. Tyvärr möttes han enbart av oförståelse från Arbetsförmedlingen som förmanande påpekade att man aldrig ska säga upp sig utan att ha ett annat jobb att gå till. Hjälpen från Arbetsförmedlingen blev därför också obefintlig och a-kassan ville inte ersätta.
I det här finns förstås ett djupt problem med sexism på arbetsplatsen och chefer som ser mellan fingrarna. Men det visste vi redan. Det som irriterar mig enormt är hur fördömande samhället är till människor som slutar. Det är ett problem inte bara för de personer som mår dåligt, utan även på samhällsnivå eftersom det gör att de dåliga arbetsplatserna trots allt överlever (vilket de inte skulle om fler slutade).
Enligt en tysk studie mår människor som har dåliga chefer sämre och har mer problem med ångest, ilska och värk – än människor som är arbetslösa. Ändå stigmatiserar vi konstant de som vågar säga upp sig. Både från samhällets sida, som i exemplet med Arbetsförmedlingen, och på personlig nivå där man ofta kan mötas med kommentarer som att ”det är bara att stå ut”, ”det är likadant överallt”, ”du får inte ge upp”.
Jag tycker att det är ett enormt folkhälsoproblem att människor är ”fast” på fel arbetsplats. Om fler människor slutade på jobbet skulle det ha en positiv effekt för de själva, för folkhälsan i stort och för BNP. Folk som är på rätt plats och trivs med sitt jobb, gör också ett oändligt mycket bättre jobb.
Så: Nästa gång någon pratar om att de har problem på jobbet, be dem säga upp sig! I de flesta fall kommer det att vara ett råd de aldrig fått.