Tankar

Att hitta svaren inom sig själv, som vi ibland får höra från livscoacher och motivationskonsulter, är förstås extremt förenklat och för det mesta till och med helt fel.

”Lägg dig eller sätt dig ner bekvämt och blunda. Få kroppen att slappna av så mycket det går.”

Äsch.

Om du funderar på vad du ska göra av ditt liv, eller vad din nästa utmaning är, så kommer du aldrig hitta svaret om du bara blickar inåt.

Du kan stirra hur mycket du vill inåt mot din djupaste själ. Du kommer inte få veta särskilt mycket om världen eller hur du kan förhålla dig till den. Eller vilka möjligheter som finns. Eller hur du skulle passa för dem.

På samma sätt som du kan vimsa runt hur mycket som helst ute i världen. Ständigt jaga efter nåt du egentligen inte vet vad det är. Du kommer aldrig lära dig nånting om hur just du ska hitta din väg framåt, om du aldrig stannar upp och reflekterar.

Grejen är förstås att du behöver båda. Du behöver ut i världen och testa! Och du behöver reflektera och dra slutsatser på vägen. Och så om och om igen.

”Gör nånting helhjärtat så kommer folk att upptäcka det”.

Not. Det är fint i teorin, men jag ser så gott som dagligen exempel på att det inte stämmer. Mängder människor gör ap-bra grejer, men blir inte ”upptäckta”. Fokusera på att göra bra grejer – men hitta också ett sätt som känns bekvämt för att våga berätta om det.

Självmord är den sorts val som är definitivt.

Att sätta barn till världen är också ett sånt. Du får fan ta ansvar.

Därutöver är det inte mycket som är slutgiltigt.

Tänker på hur vi ofta överdriver betydelsen av val och ser dem som mer slutgiltiga än de är.

Alla val har en påverkan, men nästan inga val är slutgiltiga. Du kan ändra dig om du märker att det inte riktigt blev rätt.

Så skippa ångesten. Skippa osäkerheten (du kan testa båda om du tvekar mellan två).

Tänk dig en 16-åring som vill bli nästa Beyoncé.

Hon kommer sannolikt att bemötas med uppmaningar om att satsa på något mer realistiskt och kanske ägna sig åt musiken på fritiden.

Råden är i all välmening, eftersom normalfördelningskurvan faktiskt ser ut så. De allra flesta 16-åringar blir något helt annat än världsartister.

Men samtidigt har alla världsartister en gång varit 16.

Om fler valde att bortse från de välmenande råden och istället gick sin egen väg, skulle fler människor göra det de älskar och älska det de gör.