ERIK: Hej och välkommen till Jobbet & Livet. Det här är podden där vi pratar om jobbliv och hur du trivs bättre i jobblivet. Och den här veckan ska vi prata om något som är ganska tråkigt, får man väl ändå säga. Jag sitter här tillsammans med Andreas Utterström. Själv heter jag Erik Fors-Andrée. Jag jobbar på Go Monday, som hjälper människor vidare i jobblivet.
ANDREAS: Hej Erik. Ja, du låter lite munter, men det här blir mörkt, verkar det som?
ERIK: Ja, jag har svårt att inte låta munter, jag vet inte vad det är, men det här är verkligen inte muntert. Jag tänker att vi ska prata på ämnet, vad gör man när jobbet har gått från dåligt till sämst?
ANDREAS: Ja, det låter inte så upplyftande.
ERIK: Nej, och det här bygget på en del av de samtal som vi har. Jag hade ett samtal förra veckan, det var därför jag ville ta upp med det här ämnet, med en tjej som jag har följt under några år. Och hon har under de här åren velat byta jobb, hon har sökt några jobb. Det fungerar inte på hennes arbetsplats, och det är en stor arbetsgivare i offentlig sektor. Det är dålig arbetsmiljö, det är väldigt hög personalomsättning. Det är tragiskt att situationen är som den är förstås, förkastligt på alla sätt och vis, men det jag också tycker är tragiskt, är att det är så många människor i den situation som stannar kvar.
ANDREAS: Men då måste jag bara fråga, innan vi går vidare. Om man tänker nu på vad du har gett för råd i andra avsnitt, då har du sagt ungefär så här, att: ”Är det dåligt på arbetsplatsen, då måste man ta sitt ansvar och berätta att: ’Det här är inte okej. Det fungerar inte’, och själv ta ansvar för att det här inte fungerar, inte bara vänta på att någon annan ska lösa det.”
ERIK: Absolut.
ANDREAS: Och har den personen försökt göra det?
ERIK: Absolut, gång på gång. Det här är en person som också har en situation med visst ansvar. Det är inte en chef, men hon har en ansvarsroll, och har absolut en möjlighet att påverka och föra fram saker, och har gjort det flera gånger också.
ANDREAS: Och är det här en person som du tror, utan allt för mycket problem? Att det fungerar med familjesituation och annat, och skulle kunna få ett annat jobb?
ERIK: Ja, nu kommer vi till något intressant, för det tror jag definitivt. Jag tror att för de allra flesta människor i Sverige, så skulle det gå. Du kanske behöver göra avkall på en del av din levnadsstil, du kanske behöver lägga om dina bostadslån. Du kanske behöver deala med din partner eller till och med ta hjälp av dina föräldrar, eller liknande. Så att man ska verkligen inte sticka under stol med att det är sjukt kämpigt, och det finns definitivt en privatekonomisk situation.
ANDREAS: Ja, och då är frågan, varför har hon stannat?
ERIK: Ja, den positiva sidan i det, det är att väldigt många människor försöker att hitta en lösning och man vill inte ge upp. Det känns som ett misslyckande om man slutar, det känns som att: ”Jag borde ha gjort någonting mer.” Sen tror jag att det ofta också handlar om att man i grund och botten har en ganska positiv syn på saker och ting. Jag hör ofta historier i samtal, där någon säger att: ”Ja, men snart går chefen i pension, och då får vi en ny chef, och då kommer det att bli bättre”, eller: ”Nästa år ska vi lägga om verksamheten och det kommer att bli en ny avdelning, och då tror jag att det kommer bli bättre.” Väldigt ofta så kommer samma person tillbaka ett halvår senare, och det blev inte bättre. Om varje måndag är kämpig, om det alltid är ångest att gå tillbaka till jobbet, om det alltid känns som att dagarna är likadana, om du börjar förvänta dig att: ”Ja, vad är det för skit som kommer i dag då”, då måste du gå vidare. Du måste kunna ta ansvaret för dig själv då, att faktiskt gå vidare.
ANDREAS: Ja, och hur ska man komma vidare? Finns det något man kan fråga sig själv?
ERIK: Jo, jag har tre frågeställningar som jag tror att man kan utgå ifrån. Och jag tänker att man kan göra det här som att om du tänker att man går till doktorn, och har ont någonstans, så får man ibland den här frågan: ”Hur ont gör det på en skala, 1–10?” Och det är alltid så svårt att svara på, men det har ändå en poäng. Jag förstår varför läkaren ställer frågan. Så det är lite samma tanke här, att fundera på en skala 1–10, och ställ dig frågan: ”Har jag samma energi nu, som jag har haft tidigare?” Du kan ha varianter av det, förstås: ”I vilken mån har jag den energi jag skulle kunna ha, på en skala från 1–10?” Då får man förstås själv bedöma vad som är okej och inte okej här. Och precis som vid smärta, så har man olika smärttrösklar, så att 6, 7 kanske är okej ibland? 2, 4 tror jag aldrig är okej. Ibland kanske det inte är okej med 7, 8 heller, utan du känner att: ”Ja, men jag ska vara högre på min energiskala.” En annan sån här fråga att ställa sig är: ”Händer det någonting på jobbet?” Det kan handla om, utvecklas jag? Ser jag att jag lär mig någonting på jobbet? Det kan handla om förändras organisationen eller arbetsvillkoren? Återigen, på en 10-gradig skala, hur mycket händer egentligen på jobbet och för mig själv?
ANDREAS: För vissa vill inte alltid att det ska hända så mycket. Men du menar att det är totalt stiltje, när det gäller positiva saker, i alla fall?
ERIK: Ja, precis. Precis. Det är som den föregående, man får själv dra en gräns. Det kanske är okej med 5, så kanske det är, men någonstans så tror jag ändå att de flesta kan se någon form av utveckling.
ANDREAS: Mm.
ERIK: Den sista frågan, och den här är kanske lite klurigare då, men kanske desto viktigare. I vilken mån är jag taggad för motstånd? Och det har att göra med att på ett jobb så finns det alltid motstånd, och det är väl till och med det vi egentligen söker. De allra flesta i alla fall, strävar efter någon form av utveckling. Och med utveckling kommer att gå, i alla fall en liten bit utanför sin bekvämlighetszon, att göra något som man inte riktigt har gjort förut, göra någonting som man känner är utmanande i någon mån. Och det är någon form av motstånd.
ANDREAS: Så att man inte tolkar frågan som motstånd i termer av att någon är öppet fientlig gentemot dig och din person?
ERIK: Ja, ärligt talat så kan det faktiskt vara det också. Under ett av mina tidigare jobb, så var det väldigt tydligt motstånd mot mig och det projekt som jag jobbade i, där vi flera gånger i arbetsgruppen satt och pratade om att vi upplevde oss motverkade. För en del personer i teamet, så var det enbart negativt. För mig och några till, så såg vi något triggande i det. Det var kul. Det som gjorde att jag tyckte att det var en av de bästa perioderna i mitt jobbliv, var just motståndet. Så att det är extremt subjektivt förstås, vad man lägger i det, men poängen är på den här 1-10-gradiga skalan, hur taggad är du för den här typen av motstånd som nu uppstår? Det du själv upplever som motstånd, kan du se någonting som är taggande och intressant och spännande i det? Finns det någonting som känns som att: ”Ja, men jag ska klara mig igenom det här”, eller: ”Jag ska lära mig av det här”, eller: ”Jag ser en utmaning i det. Jag vill bli bättre på det här.” Ser du aldrig det, så är det ett väldigt tydligt tecken tycker jag, på att det är dags att faktiskt gå vidare.
ANDREAS: Och vad gör man av det här resultatet sen då?
ERIK: Ja, men jag tycker att, och det är väl det råd som jag faktiskt gav till den här tjejen förra veckan också, och som vi kommer tillbaka till i ganska många samtal av den här typen. Det är att antingen så slutar du nu, eller så sätter du en deadline i din kalender, ett datum: ”Det här datumet så ska jag sluta.” Och det har effekten att du tar kontroll lite grann över situationen. Du måste komma bort från läget där det blir en fråga om du ska sluta, och komma till ett läge där det handlar om att du ska sluta och frågan är när. Då kan du också börja hantera sånt som de praktiska utmaningarna. Om det finns en utmaning till exempel i din privatekonomi, du vet inte hur du ska få det att fungera ekonomiskt, eller du vet inte hur det ska fungera med din familj, eller såna saker. Det kan du börja agera på om du i alla fall har fattat beslutet att: ”Okej, men jag ska göra en förändring här.” Det är extremt mentalt också, när man väl har kommit till känslan av att: ”Nu är jag klar. Jag ska gå vidare, jag ska byta.” Så kan mycket släppa. Du kan få tillbaka energi bara av att fatta det beslutet för dig själv.
ANDREAS: Mm. Ovisshet är oftast dåligt. Så vad är vår take away här i dag, vad man ska göra eller hur man ska tänka när jobbet har gått från dåligt till sämst?
ERIK: Jag tycker att det finns ett ansvar för sig själv att dels se: ”Hur kan jag göra situationen bättre?” Men också att se att det finns ett läge där den bästa tjänst du kan göra dig själv, och ska jag till och med dra det till den bästa tjänst du kan göra andra, är att gå vidare och göra någonting annat. Och det var allt för den här gången. Vi är tillbaka nästa vecka, lyssna gärna då. Fram till dess går det jättebra att höra av sig på LinkedIn. Gå in på min profil, Erik Fors-Andrée, på LinkedIn. Ställ en fråga öppet i flödet, eller skicka ett direktmeddelande till mig. Vi hörs.
