ERIK: Välkommen till Jobbet & Livet, podden där vi pratar jobbliv och hur du tar dig vidare i jobblivet. Erik Fors-Andrée heter jag. Jag driver ett bolag som heter Go Monday och vi hjälper människor vidare i jobblivet. Jag har med mig min ständiga sidekick, Andreas.
ANDREAS: Tjena.
ERIK: I dag så ska vi prata om något så spännande som imposter syndrome.
ANDREAS: Kan du ge mig en snabb förklaring av vad detta är för någonting?
ERIK: Ja, på svenska finns det faktiskt också ett begrepp nu, nämligen bluffsyndromet.
LJUDKLIPP: Even after writing eleven books, and winning seven prestigious awards, Maya Angelou could not escape the negging doubt, that she had not really earned her accomplishment. Albert Einstein experienced something similar. He described himself as an involuntary swindler, whose work did not deserve as much attention as it had received.
ERIK: Det är väldigt många människor som ibland känner att: ”Men vänta, kan jag verkligen det här? Är det här ett jobb som jag klarar av?” Man känner sig som en bluff, som att man kanske ifrågasätter: ”Fattade de rätt beslut när de tog in mig här? Har de förstått att jag egentligen inte kan det här?”
ANDREAS: Men är inte det här någonting som alla känner ibland, och är det inte också ett bevis på att man inte är totalt galen? Därför att om man hela tiden klarade allting, och aldrig ifrågasätter, så kanske man skulle vara en väldigt obehaglig människa.
ERIK: Ja, då skulle det väl kanske snarare gränsa mot psykopati, eller något annat.
ANDREAS: Ja, det är precis min tanke, att det är ändå någon slags sanity check att man faktiskt får de här tankarna ibland.
ERIK: Det håller jag absolut med om, men det är många, och framför allt fler och fler, som känner igen sig i det här som faktiskt ett problem, som blir någonting som går omkring och gnager, helt enkelt.
ANDREAS: Och när blir det ett problem då? Är det när det här blockerar en och begränsar en på jobbet, eller?
ERIK: Det här begreppet imposter syndrome, det är ingen erkänd psykologisk diagnos, men det har ändå uppstått som en benämning på någon form av syndrom som väldigt människor har. Och det finns lite forskning på det här också, eller en hel nu mera faktiskt, där man bland annat ser att ett problem är att när man börjar känna så här, så förstärker man lätt de känslorna för sig själv. Det kan vara så att du känner att: ”Ja, men jag kan inte riktigt det här.” Du vet kanske inte riktigt varför, men: ”Jag klarar inte riktigt av det.” Och då kanske man börjar vara mer sökande och trevande gentemot sina kollegor eller sin chef. Man söker mer efter bekräftelse, man kanske frågar lite mer ofta än vad man egentligen borde: ”Ja, men vad tycker du”, och så där, vilket ju gör att man lätt ännu mer känner sig som en bluff. Alltså, det känns inte som att man faktiskt klarar av det, för det är inte så man pratar heller.
ANDREAS: Men det låter lite som att det har blivit en självuppfyllande profetia, det här tvivlet?
ERIK: Ja, men precis. Och det finns det här citatet, som cirkulerar runt här och var, om att: ”Whether you think you can make it, or you can not make it, you are right.” Det finns väl någon form av poäng med det, att går man omkring och tror att man inte kan någonting, då är det väldigt svårt. Men tror man att man kan det, så kan man också desto mer.
ANDREAS: Så vad ska man göra då, om man känner att man är lite för upptagen av tanken på att man kanske är en bluff?
ERIK: Ja, jag tycker en första sak och fundera på, det är: ”Är det så att någonting har förändrats runtomkring mig?” Det finns en del lägen, om du är ny på ett jobb till exempel, så kanske du egentligen kan uppgifterna, men det är situationen runtomkring som gör att det känns obekvämt, eller du kan inte göra det på samma sätt som tidigare. Tittar man på forskningen, som jag nämnde om det här, så finns det också en del indikationer på att om du har en bakgrund, till exempel där du har varit väldigt bra på någonting, och så plötsligt kommer du till ett sammanhang där du inte längre är bäst. Det är inte nödvändigtvis så att andra är bättre, men det är helt enkelt högre nivå. Då är det lätt att plötsligt känna: ”Ja, men shit. Klarar jag det här?”
ANDREAS: Det där har jag hört att man faktiskt säger till folk på till exempel juristprogrammet, att: ”Ni är här allihopa för att ni har varit bäst i klassen, men nu kan ni inte vara det längre.” Om du är i ett sammanhang där alla är bra, så behöver inte det betyda att du är dålig. Du kan vara en av många som är bra.
ERIK: Nej, precis. Och det är väl den första saker man ska göra då. Ja, men: ”Vad gör man?” Ja, men försök att reflektera över det, och se situationen lite mer utifrån. Handlar det om dig själv, handlar det om situationen du är i, handlar det om att du helt enkelt är på fel plats?
ERIK: Sen tycker jag en annan sak som är viktig att fundera på, det är: ”Kan jag styra om min egen tankegång på något sätt?” Det låter ju flummigt.
ANDREAS: Ja, det låter faktiskt lite flummigt.
ERIK: Ja, så här, i stället för att gå omkring och tänka: ”Klarar jag verkligen det här?” Så försök att observera: ”Oj, nu tänkte jag så.” Och så formulerar du om det till: ”Jag klarar det här.” Jag är fullt medveten om att det låter så larvigt.
ANDREAS: Ja, fast alla som har gått i KBT-terapi, känner till den här tekniken att man, det kommer en automatisk tanke, i det här fallet: ”Du klarar inte det här.” Som man kan ersätta med en alternativ tanke, nämligen: ”Jag klarar det här.” Därför att annars är det lätt att agerar på tanken.
ERIK: Nej, och det är otroligt viktigt över huvud taget i det här, att skilj på fakta och känslor. Alltså, du kan känna dig som en bedragare, du kan känna dig inkompetent, men det betyder inte att du är det. Men sen tänker jag en annan sak som är otroligt viktig i det här, som jag också har sett i forskning, är att ofta i den här typen av lägen, så har man svårt att ta till sig positiv feedback. Och det är något som jag känner igen från massor av andra sammanhang också. Från ett ledarskapsperspektiv till exempel, så pratar man om att för varje negativt besked eller negativ feedback du ger en medarbetare, så behöver du ge tio stycken positiva, för att vi har tendens att se det negativa så otroligt mycket hårdare än det positiva. Jag skulle säga, skriv ner det positiva. Skriv ner när du får feedback om någonting, anteckningar, eller vart som helst. Och det är så här, inte minst sen från ett eventuellt jobbsökperspektiv längre fram, så är det guld värt att kunna presentera en bättre bild av vad är det du faktiskt är bra på, vad är det du brukar få positiva omdömen om?
ANDREAS: Det är ett väldigt bra knep, för att annars är det lätt att man glömmer bort det där, och sen kommer man ihåg när samma person kanske uttryckte något mindre positivt.
ERIK: Ytterligare en sak som är bra att tänka på i de här fallen, det är att faktiskt prata med andra. Framför allt, prata om den här känslan med människor utanför den här kontexten som du befinner dig i. Och det är kanske inte så konstigt heller, att om du är i ett sammanhang där du känner dig som en bedragare, så är det inte så lätt att lösa det genom att prata med de människorna som du tror ska komma på dig, utan du behöver prata med någon helt annan. Prata med vänner, prata med familj, om just hur du känner och hur du upplever det.
ANDREAS: Chefen då, ska man prata med honom eller henne?
ERIK: Ja, jag tycker det. Det beror på läget. Det beror väldigt mycket på vad du har för relation till din chef, förstås. Och det är förstås oerhört läskigt, om du nu känner dig som en bluff, och det känns som att chefen kommer att komma på dig här med att du faktiskt inte klarar ditt jobb, så är det klart att det är jättesvårt att prata om det. Men samtidigt, om du pratar om det, om ni har en rimligt god relation, så är det ett verkligt starkt sätt att avväpna hela situationen. Ett sista tips kring hur man ska tänka här, det är faktiskt fake it till you make it. Det finns en poäng med att, som vi pratade om tidigare, det finns något sunt i att ibland tvivla och ifrågasätta sig själv. Men det finns också något sunt i att helt enkelt tro på sig själv. Och tror man inte fullt på sig själv, så får man helt enkelt låtsas. Alltså, fake it till you make it, fungerar. Fortsätt att kämpa på. Fortsätt att ta på dig mer uppgifter, ta på dig mer ansvar, och till slut så kommer du faktiskt att känna att du bemästrar de allra flesta situationer.
ANDREAS: Jag tänker på ett karriärråd som jag läste någon gång av Kerstin Brunnberg, som var VD på Sveriges Radio, som sa att man alltid ska tacka ja till jobb som man inte riktigt har kompetens för, som ligger lite utanför både trygghetszon och kompetens, därför att annars lär man sig ingenting.
ERIK: Det håller jag verkligen med om. Det återkopplar återigen till, att du kommer alltid att känna att du kanske inte är helt hundra på alla uppgifter, för skulle du känna det, så skulle det vara ganska tråkigt. Tack för i dag. Fortsätt gärna diskutera på LinkedIn, och vi hörs igen nästa vecka.
