Du äger din utveckling – Ingen annan

Tänk dig att du har en agent. Eller en manager.
Du vet, en sån som finns i artistvärlden och i sportvärlden.
En person som ser efter dina intressen och fixar nästa kontrakt.

En person som presenterar nya möjligheter för dig och förhandlar om bra villkor. Och som sorterar bort allt sånt som inte ger dig något, tackar nej till de erbjudanden som inte leder dig rätt.

Din agent skulle bara få betalt som en andel av det du tjänar. Precis som det ofta är för idrottspersoner och artister. På så sätt har din agent ett intresse i att det går så bra som möjligt för dig. Enda sättet för agenten att få betalt är att ta dig på allvar och jobba hårt med att ta dig framåt mot det du vill.

Hur skulle en bra agent vara för dig? Jag tror att det skulle vara en självgående person. En person som tar egna initiativ men som alltid lyssnar på vad du faktiskt vill. Det skulle vara någon som hjälper dig att göra ditt bästa här och nu – men som samtidigt bevakar om det dyker upp nya möjligheter. Som säger till dig när du behöver skärpa dig eller lära dig något nytt för att fortsätta vara relevant.

Du skulle lita på din agent, för agenten skulle stå på din sida och ingen annans. Du skulle lita på att agenten söker råd från andra ibland, men ändå i slutänden gör det som är bäst för dig och inte det som någon annan vill.

Den där agenten är du. Du är agent för dig själv. Du äger ditt jobbliv.
Du är den där personen som driver på, som tar initiativ, som skapar möjligheter, som formar din utveckling.

Du är personen som både ser till att göra det bästa här och nu – och håller ögonen öppna för nya möjligheter.

Du är personen som inte nöjer dig med okej, utan hela tiden vill hitta något lite (eller mycket) bättre.

Tar du din roll som agent på allvar? Är du en bra agent?

Så tar du kontroll över ditt jobbliv

Ska du ta kontroll över ditt jobbliv behöver du på allvar ta saker i dina egna händer. Du behöver tänka de svåra tankarna, fatta de tuffa besluten och se din egen roll i allt från de stora frågorna till de små vardagliga situationerna. Skriv ner en lista över hur du vill vara som agent för dig själv och din egen utveckling. Här är sex punkter som start.

Vad ska du bli när du blir stor?

Du förväntas fortsätta på inslagen bana. När du är ung förväntas du läsa vissa ämnen, när du är äldre förväntas du söka vissa jobb. Du förväntas söka dig i samma riktning som andra – helt enkelt för att det är vad folk är vana vid.

Vi formas av människorna och samhället runt omkring oss. Det är helt naturligt men också viktigt att komma ihåg. Många idéer vi har om hur det ska vara är egentligen inte våra egna uppfattningar, utan någon annans förväntningar. Och då är det inte så konstigt att det är svårt att hitta rätt.

Ett alldeles för vanligt skäl till att människor inte gör det de faktiskt vill, är att de fått uppfattningen att det de vill inte är bra nog, inte säkert nog eller helt enkelt “inte går”.

Från tidig ålder möts vi av frågor om vad vi ska göra när vi blir stora. Frågor som inledningsvis är oskyldiga, men med tiden påverkar oss. Ofta finns värderingar bakom: vissa svar är mer okej än andra. Vissa svar förvånar omgivningen – medan andra bekräftar. En 3-åring som vill sjunga är gulligt. En 22-åring som vill satsa på sångkarriär blir ifrågasatt. 8-åringen som vill odla egna grönsaker får veta att det är bättre att starta eget företag och anställa andra som sköter det dagliga. Frågorna och människors reaktioner formar vår uppfattning om hur ett bra jobb ska vara.

Störst förväntningar på oss kommer från våra föräldrar och vår nära sociala omgivning. Den som är uppväxt i ett sammanhang där det viktigaste var att hjälpa andra och där pengar inte sågs som rätt drivkraft, kommer ofta att själv se det likadant. Och den som har växt upp där höga positioner och bra lön varit centralt, kommer även själv tendera att se det så.

De uppfattningar vi får från omgivningen behöver dock inte stämma med våra egna preferenser. Många gånger när det känns svårt att välja, svårt att lämna eller svårt att bestämma sig för att stanna kvar, så är det i själva verket våra personliga preferenser som står i konflikt med vad vi tror att omvärlden tycker.

Varför mamma, chefen och dina vänner har fel

För att ha ett bra jobbliv behöver du göra en del val, fatta en del beslut.

Val oroar oss. Och när vi känner oro går vi gärna till någon vi litar på och ber om råd. Det är förstås bra i sig, men det är viktigt att komma ihåg att de råd du får bygger på andra erfarenheter och upplevelser än de du har. Det är det som gör råden intressanta – men det är också det som gör dem förrädiska.

Hur vi uppfattas är oerhört centralt psykologiskt och vare sig vi erkänner det eller inte så påverkas vi hela tiden av människorna runt omkring oss. Många duktiga och ambitiösa människor fastnar i jobb de inte gillar av hänsyn till sin familj, sina föräldrar, sina vänner, sina kollegor, sina chefer, sina kunder eller någon annan som betyder mycket för dem.

• När du berättar för några vänner att du inte riktigt trivs på jobbet eller att du tänkt byta bana, så dröjer det sällan länge innan de berättar vad de tycker.
• Chefen kommer gärna och berättar om hur du kan utvecklas, vad du kan göra bättre – och vad du eventuellt gjort fel. Du får tips, instruktioner och stöd.
• Ganska långt upp i åldrarna berättar dina föräldrar gärna vad de tycker och delar med sig av sina erfarenheter. Även när det inte uttalas högt så vet vi, mer eller mindre medvetet, vad våra nära förväntar sig och vad de inte förväntar sig.

Men till slut är det ändå helt upp till dig hur du agerar. Andras råd, åsikter och erfarenheter kan vara välkomna, men det är viktigt att komma ihåg att det trots allt alltid är enbart ditt beslut.

När du lyssnar på vänner och kollegor, eller får råd från människor som gör det du är intresserad av, är det viktigt att komma ihåg att det ofta är deras egna preferenser och deras egna erfarenheter det handlar om snarare än ett recept på hur du ska göra. Du kan inspireras, men du måste aktivt bestämma dig för om det är din väg.

Även om det finns många som vill och kan hjälpa dig så är det bara du själv som kan bygga din utveckling. När det kommer till jobb har många en tendens att luta sig alldeles för mycket mot andra. De lyssnar bara på vad andra tycker, försöker anpassa sig till arbetsmarknaden, söker bekräftelse på att de valt rätt, och väntar på att svar ska komma utifrån.

Varför statistik och arbetsbeskrivningar har fel

Tänk dig en 16-åring som vill bli nästa Beyoncé. Hon kommer sannolikt att bemötas med uppmaningar om att satsa på något mer realistiskt och kanske ägna sig åt musiken på fritiden. Råden är i all välmening, eftersom normalfördelningskurvan faktiskt ser ut så. De allra flesta 16-åringar blir något helt annat än världsartister. Men samtidigt har alla världsartister en gång varit 16. Om fler valde att bortse från de välmenande råden och istället gick sin egen väg, skulle fler människor göra det de älskar och älska det de gör.

När det gäller jobb söker vi ofta svar där svaren inte finns att hitta: i statistik om var flest jobbar, i uppskattningar om var framtidens jobb finns. Och vi tar de beskrivningar som erbjuds av företag och myndigheter för givna – för att bli revisor börjar du som redovisningsekonom. För att bli PR-konsult börjar du med att plugga kommunikation. Ändå vet vi att det inte är den enda sanningen. Det finns revisorer som inte gick vägen genom redovisning och det finns PR-konsulter som börjat i en helt annan ände än med kommunikationsstudier. Jag säger inte att statistiken är fel, självklart är det så att de flesta revisorer börjat med redovisning. Problemet är att vi tar statistiken för en sanning om oss själva, snarare än att ta den för vad den är: statistik om andra människor, i en annan tid.

Du behöver inte gå samma universitetslinje som alla andra, välja samma jobb som alla andra, samma väg som alla andra. Att det finns ett statistiskt underlag som visar att många som läser redovisning jobbar på redovisningsbyrå, betyder inte att det är rätt väg för dig. Det betyder bara att det är fler som är där. Just nu. Att vi statistiskt kan förutse att vi kommer ha en brist på lärare om fem år betyder inte att du ska söka dig dit, att det skulle göra dig säkrare på något sätt. Och det betyder definitivt inte att du kommer att känna dig stimulerad och kunna utvecklas som du själv vill.

När det gäller jobb kan vi förstås inte bara välja hur som helst. Det krävs att det finns en marknad för det du vill göra. Det krävs att du är tillräckligt bra på det. Så statistiken har en poäng och ett visst mått av realism krävs. Problemet är att alldeles för många låter statistik och utomstående uppfattningar avgöra.

---

Det är inte din arbetsgivares ansvar

Du kan ha bättre eller sämre förutsättningar för att utvecklas. En dålig chef, en otydlig uppdragsgivare eller en destruktiv arbetsmiljö gör det svårare att hitta ett sätt att växa. Men din utveckling är inte för den skull någon annans ansvar.

När jag pratar om de här frågorna stöter jag ibland på en uppfattning att “eftersom det är arbetsgivaren som anställt mig, är det arbetsgivarens ansvar att jag utvecklas”. Och det stämmer förstås att arbetsgivaren – eller uppdragsgivaren – bör stötta var och en och skapa de bästa förutsättningarna för att alla ska kunna utvecklas.

Men inte genom att frånta dig ansvaret för din egen utveckling.

Det är inte din arbetsgivares ansvar att du utvecklas. Det är ditt.

Om du överlåter ansvaret för din egen utveckling på arbetsgivaren kan det bara landa i en enda sak: “Utveckla mig till det du behöver mig till”. Och det är väl så långt vi kan komma ifrån att ha ett meningsfullt och givande yrkesliv? Du är inte bara en kugge i ett enormt maskineri, som någon annan ska justera och förbättra så du passar in.

[optin-monster-shortcode id=”ahucuamraluhlvd55fpt”]