Vems ansvar är det egentligen att du mår bra på jobbet?

ERIK: Välkomna till podden Jobbet & Livet. I dag pratar vi om ansvar, och vems ansvar är det här, egentligen? Jag heter Erik Fors-Andrée, och jobbar med att hjälpa människor vidare i jobbet och jobblivet. Jag har med mig min sidekick, Andreas Utterström.

ANDREAS: Tjena.

ERIK: I dag så ska vi prata om ansvar, som sagt. Vad tänker du kring det? Jag tänker så här, att ofta så får man kanske en möjlighet att gå en kurs av sin arbetsgivare, till exempel. Och då tänker jag att om man nu vill gå en kurs som arbetsgivaren inte tycker att man ska gå, då tycker jag att man betalar själv.

ANDREAS: Ja, det är lite kontroversiellt. Jag har aldrig blivit ställd inför det faktum, faktiskt. Men jag har funderat på det här med hela ansvarsdiskussionen, om den kan leda en fel. Jag tänkte på det när jag var i Almedalen i somras, och var på några seminarier som handlade om jobbliv. Då var en återkommande fråga hela tiden så här: ”Vems ansvar är detta?” Och då är det väldigt lätt att man skjuter ifrån sig det på någon annan. Så jag vet inte om hela det här ordet ansvar, kan vara något av en återvändsgränd?

ERIK: Mm, det kanske det är. Jag upplever ofta att ansvaret skjuts bort från mig som individ.

ANDREAS: Nej, men det är inte så konstigt. Det är jobbigt att behöva ta ansvar själv.

ERIK: Ja, det är klart det är. Det är klart det är, men med ansvar kommer också möjligheteter och frihet, tänker jag då. Så att sitta och vänta på att någon annan ska bestämma vad det är för kurs jag ska gå, till exempel, om vi återgår till kurserna. Det tycker jag är ett typiskt exempel på att inte ta ansvar för hur man själv vill utvecklas, då lägger man helt i någon annans händer.

ANDREAS: Men att betala själv, är nog ändå … Det är nog många som inte skulle hålla med dig där, Erik. För att man tycker att: ”Nu sliter jag här 40 timmar i veckan, och kanske mycket mer, för den här arbetsgivaren. Då är det klart att den här kursen … Det är solklart att jag skulle utvecklas med hjälp av de här nya kunskaperna, att jag inte ska betala den själv. Det är lika absurd att jag skulle betala mitt eget skrivbord, eller behöva ta med mig min egen skrivbordsstol till arbetsplatsen.”

ERIK: Mm. Nej, men absolut. Jag tycker ofta att … Jag hör ofta den typen av resonemang, och jag tycker att det finns naturligtvis en poäng i det. Ytterst sätt så utvecklas vi på något sätt tillsammans, så i det bästa av lägen, så pratar väl arbetsgivare och arbetstagare med varandra. Du pratar med din chef, och du har kanske en plan tillsammans med din chef och organisation, för vart du är på väg. Men därutöver så måste man säga att självklart, så får arbetsgivare en nytta av att du går en kurs, men vem får mest nytta, egentligen? Är det verkligen arbetsgivaren, eller är det kanske du, som får mest nytta?

ANDREAS: Så hur ska man göra med de här kurserna då? Ska man helt enkelt lägga undan pengar, i någon slags buffertfond för framtida kurser? Eller hur ska man göra rent konkret? Det är inte alla som kan hosta upp 30 000 för att gå någon kurs som man tycker verkar spännande och utvecklande?

ERIK: Jag tycker absolut att man ska lägga undan pengar. Det handlar om att investera i sig själv, och sin egen utveckling, sin egen kompetens. Jag tycker att sätt upp en fond. Jag tycker att man kan använda den till utbildning, men jag tycker att man till och med kan använda den i de lägen man kanske behöver säga upp sig, utan att ha någonting att gå till. Så, en fuck off-fond.

ANDREAS: [skrattar] Har du en sån själv, Erik? Lever du som du lär?

ERIK: Jag har själv en sån, ja. Jag har en fond så att jag skulle kunna sluta, och täcka mina egna kostnader i minst tre månader utan lön. Alla har naturligtvis inte samma möjligheter, men det finns också någonting som handlar om ett tankesätt, och man kanske har möjligheter att åtminstone börja. Man kanske har möjlighet att bygga upp ett visst kapital för sig själv.

ANDREAS: Mm, men är inte det här lättare sagt än gjort då? Jag menar, om du jobbar i offentlig sektor, eller om du jobbar i privata näringslivet, det finns mycket pengar. Alltså, hur ser du på det?

ERIK: Ja, det beror lite grann på vilken roll du har, och vilken organisation du är i, naturligtvis. Men det finns också oerhört mycket som inte handlar om, över huvud taget handlar om pengar. Pratar vi om kurser så tycker jag att det är många som går och väntar på att någon annan ska säga att: ”Det här är en kurs som du behöver gå.” Och sen när man väl står där så kanske man inte tycker att det var så givande i alla fall. Men gå ut på nätet så finns det hur mycket som helst, som du kan lära dig helt utan kostnad, över hela världen. Du kan gå en kurs på Harvard utan kostnad från Sverige, om du vill. Så att avfärda det som att det skulle handla om ekonomiska frågor, det tycker jag inte riktigt håller. ANDREAS: Men då skulle nog vissa säga: ”Ja, men det kan jag göra, men då ska jag göra det på arbetstid. Alltså mellan 8–17, för att annars gör jag det på min fritid, och då vill jag inte hålla på med jobbet.”

ERIK: Ja, och så kan det ju vara, och kan du använda arbetstid till det, så är väl det fantastiskt naturligtvis. Men återigen, som vi har pratat om tidigare här, det ligger lite i vad jag lägger i begreppet jobbliv igen. Alltså, jobbet och livet går väldigt nära ihop. Och om du ser att jobbet är en stor del av livet, och du vill göra någonting meningsfullt, du vill hitta ett sätt att utvecklas, så måste du också kunna se att det är en del av din utveckling. Du kan inte skilja de frågorna åt helt.

ANDREAS: Mm, men för att över huvud taget kunna ha möjlighet att utvecklas, då måste man vara i okej skick. Och då tänker jag på hela den här utbrändhetsdiskussionen, och vems ansvar det är, och vad man ska göra åt det. Är det också mitt ansvar, att se till så att jag inte går in i väggen helt?

ERIK: Alltså, jag tycker att det är svårt när man pratar ansvar. Det är väl ett gemensamt ansvar. Ska det fungera på jobbet så behöver arbetsgivaren naturligtvis ta ett ansvar, och du behöver ta ett ansvar. Du kan inte sitta och luta dig tillbaka och hoppas att någon annan ska göra det, och arbetsgivaren kan inte utgå från att du ska göra allt på egen hand, och inte behöva bry sig alls. Och sen kan man … drar man det lite till sin spets, om du nu är hos en riktigt dålig arbetsgivare, där ingen tar det här ansvaret. Vems ansvar är det då? Ja, då faller det tillbaka på dig igen. Då är det du som måste agera. Du måste se till att ta dig därifrån.

ANDREAS: Men vad ska man göra om man har ett jobb där helt enkelt andra människor far illa av att man inte sitter kvar och jobbar obetald övertid? Om man jobbar inom socialtjänsten, eller i sjukvården, då är det ju … Det kan få svåra konsekvenser, för andra människor som inte förtjänar det, om man inte går med på det här som man egentligen inte vill. Hur ska man hantera det då? Även om man kanske har sagt till sin chef tusen gånger: ”Vi är för få personer. Det här schemat jag jobbar är orimligt. Jag kommer inte orka efter ett tag. Jag kommer krascha.” Man får ändå ingen hjälp, andra blir lidande om man vägrar spela med. Det är en jättesvår sits.

ERIK: Det är en jättesvår sits, verkligen. Framför allt när det är andra människor i kanske en utsatt situation som drabbas. Det är otroligt svårt. Och jag har självklart inga exakta svar på det, men jag tror att det är viktigt att väga det mot varandra.  

Om du stannar kvar i det där så länge att du steg för steg bryts ner, eller till och med går in i den berömda väggen, då gör du ingen nytta längre alls för de här människorna. Så du måste själv kunna se att du behöver hitta något som är hållbart. Hållbarhet handlar inte bara om vår miljö och natur, utan det är på något sätt din egen hållbarhet, i samhället och hos en arbetsgivare. Så hur man än vrider och vänder på det, det kan vara olika svårt, men jag menar att man ändå alltid har en egen roll i det hela.

ANDREAS: Mm. Men du håller på med, du träffar folk som behöver hjälp i sitt jobbliv. Vad säger du till någon där, som är i den här i situationen: ”Jag har tagit upp det här gång på gång på gång. Det är ingen som lyssnar. Det är uppenbart för alla att min situation är orimlig. Om det här fortsätter så kommer jag gå in i väggen, och då gör jag inte nytta för någon. Och det vill jag ju, för jag brinner verkligen för det här jobbet.” Vad råder du en sån person till då?

ERIK: Ja, alltså för en del personer så behöver man helt enkelt faktiskt tyvärr sluta, och göra någonting helt annat. Men jag pratade med en person här, nu var det ett tag sen. Det var nog nästan ett år sen. Där kom vi fram till en lösning där hon skulle ta ett sabbatsår. Så hon hittade en … sabbatsår i det här fallet. Hon hade inte de ekonomiska möjligheterna att helt enkelt vara ledig, så att sabbatsår betydde att göra någonting helt annat. Så hon jobbade som assistent, jag tror det var ekonomiassistent, i en helt annan typ av organisation. Och sen kom hon tillbaka, till sitt ordinarie jobb, och kunde komma tillbaka med lite mer energi. Tyvärr så vet jag faktiskt inte hur det har gått sen dess, men det är ett exempel i alla fall på hur man kanske skulle kunna göra.

ANDREAS: Mm. Och Erik, vad är det viktigaste jag ska ta med mig från det här snacket, tycker du?

ERIK: Jag tycker att det är att se att ansvar är någonting som … Ansvar handlar inte om att skylla ifrån sig, och säga att bara någon annan, eller bara jag, som är ansvarig. Utan det finns ett ansvar från olika parter kring de här frågorna. Det handlar om att vi gör saker tillsammans. Om andra inte möter upp sin del av ansvaret, så behöver du ta en större del av ansvaret själv. Tack för den här veckan. Ni hör oss igen på måndag om två veckor. Fram till dess, gå in på LinkedIn, leta upp mig, Erik Fors-Andrée, och följ mig gärna. Jag ställer en del utmanande, tankeväckande frågor. Gå gärna med i diskussionen, och ställ gärna själv frågor. Glöm inte prenumerera på podden, och betygsätt gärna. Lämna kommentarer, så syns vi mer och fler hittar fram till oss. Vi hörs.