Det är bland det svåraste som finns. 

Du vill vara en person som orkar.
Som håller ut.
Som inte ger upp när det blir tufft.

Så du kämpar på.
Länge.
För länge.

Du vet att något skaver – men du skjuter undan det.
För det känns ju fegt att sluta.
Det känns som ett misslyckande att ge upp.
Du vill vara den som hittar lösningen. Inte den som stänger ner.
Du har hört berättelserna så många gånger –
om den som kämpat på och till slut lyckats. 

Men så till slut kommer det ändå.
Beslutet.
Kanske efter månader av malande, kanske på ett ögonblick.
Till slut kanske du inte ens fick möjlighet att fatta det själv – det fattades åt dig. 

Du säger det högt.
Berättar för någon. Stänger ner. 

Och plötsligt händer något.
Det blir… lätt.

Det är då du förstår:
Du behövde sluta.
Du behövde kliva ur.
Du borde ha gjort det för längesen.
Det var inte att ge upp – det var att gå vidare. 

Att sluta är bland det svåraste som finns.
En färdighet att träna. Jag är fortfarande dålig på det.
Och då har jag ändå avslutat fler saker än de flesta.