Det känns som att du aldrig riktigt är i fas.
Som att du hela tiden ligger efter något – oklart vad.

Men du är inte efter.
Du är före.

Tre steg före dig själv.
Idén är klar innan du börjat.
Nästa version tar din uppmärksamhet
innan du avslutat den förra.

Det du gör känns gammalt i samma stund det är klart.
Inte för att det var dåligt –
utan för att du redan har lämnat det.

Och det är därför det aldrig känns tillräckligt.
Inte för att du misslyckas.
Utan för att din tanke rör sig snabbare än din verklighet.

Det är inget fel.
Det är en styrka.

Men till slut känns det som att inget du gör spelar roll.
Du måste också bygga något som finns kvar.