Hur förmedlar man sin kapacitet och sin vilja när det på grund av en 10 år lång depression är stora gapande hål i ens cv? När man äntligen har hittat sin nisch och vet vad man kan tillföra, hur förmedlar man det när det inte finns några betyg?

Många som läser den här bloggen jobbar med HR eller rekrytering, och minst lika många är intresserade av det eller har själva stött på en situation som liknar Teds.

Nu hoppas jag att ni kan komma med förslag och idéer till Ted. Läs berättelse nedan och kom med förslag till honom i kommentarerna. Det är en story som belyser ett självklart problem och en väldigt berättigad fråga: Hur ska Ted göra?

Det var en gång en pojke som hette Ted.

Ted var väl egentligen en alldeles normal pojke, om än lite intelligentare och lite tjockare än de flesta andra.

Ted tröttnade snabbt på skolan för han visste att han kunde mer men han hade inte riktigt drivkraften för att ta sig fram själv och när ingen annan gav honom den där stafettpinnen så blev han kvar i startfållan.

Ted var under hela uppväxten en väldigt grubblande pojke som ville så mycket men som bara inte kunde göra det här för sin egen skull. Ted gick gymnasiet på en fordonsteknisk linje för att alla kompisarna gick där och blev kock i lumpen för att både mormodern och modern hade haft restaurang. Han läste senare upp alla sina betyg på Komvux, läste in tekniskt basår och tänkte att han skulle bli civilingenjör, för det är sånt man ska bli.

På universitetet gick det inte så bra, Ted kände sig utanför och missförstådd och hade svårt att hantera att bara vara en i gruppen, en som inte syntes, en som alla andra, som var tvungen att kämpa för att få en självklar roll som ‘spindeln i nätet’. Det var ju inte såhär livet skulle fungera, Ted hade ju aldrig behövt ta en plats i en grupp eller sammanhang, platsen som den andlige ledaren, the go to guy, problemlösaren, mentorn, han med svaren, hade ju alltid bara varit hans, hand hade fått den utan att behöva höja rösten, utan att vilja synas..men rollen som den ofrivilliga mittpunkten var något som han ändå behövde och när den inte var hans så var han…ingen?
Nej, universitetet var inget för Ted.

Ted började istället jobba på Telias kundtjänst och trivdes väldigt bra från start: först ut av alla ur den interna utbildningen; det där med att ta människor var Teds grej, fanns ingen anledning att sitta kvar och simulera diverse kunder när de riktiga fanns därute och bara väntade på att få hjälp.

Telefoni, mobilt, bredband, fakturor, support, mersälj..bring it! Telefonen var bara ett sätt att förlänga den sociala briljansen som Ted aldrig velat erkänna ,men alltid vetat, att han besatte.

Säljtävlingar, kundbemötande, grupptillhörighet bland kollegorna, ansvar: han vann dem, hans kollegor skickade över de argaste kunderna för från Ted släpptes bara kunder som kände sig som vinnare…allt var hans och han trivdes oerhört bra.

Efter ett par år kom Effektiviseringen.

På bara någon månad så förändrades allt: Alla skulle bli effektiva specialister.
Kanon!, tänkte Ted.

Vad de inte berättade var att Effektivisering mest av allt bara betyder att de tar bort ansvar från dig.
Du ska inte längre ta hand om fakuror eller mobilkunder. Du ska heller inte ha hand om bredband eller support.
Vi ska inte längre fokusera på kvalitét, vi ska satsa på kvantitét!

Du ska ta 55 samtal om dagen och sälja på minst vart 10:e!

Du ska ta 70 samtal om dagen och sälja på vartannat!

Du ska ta 80 samtal om dagen och sälja in något på varje samtal!

Vi passar på att lägga ner din kundtjänst också, vi stänger den bäst säljande, och mest väl omtalade kundtjänsten i landet och trycker ihop er med tre gånger så många andra medarbetare i en annan stad.

Stoltheten borta, ansvaret borta, gruppkänslan borta.

En dag frågar någon hur Ted mår och han bryter ihop.

Ted blev sjukskriven.

Efter ett halvår förstod Ted att han inte skulle komma tillbaka och eftersom han då inte fyllde någon funktion så sa han upp sig.

Snabbspolning genom 10 år av viktuppgång, förlorat förhållande och ekonomiskt totalhaveri.

Ljusning.

Ted vaknar upp en vårdag 2011 och inser att den enda som behöver visa honom respekt för att han ska ta sig någonstans är han själv.

Ted går under 2011 ner 60 av de 130kg som han gått upp under 10 år.
Våren 2012 så går Ted en ganska dålig kurs i administrativt arbete som ger honom en oväntad chans:

Han åker till Uppsala på en “jobbchansen”, där han söker jobb som vårdbiträde, som slutar i att innan han har hunnit hem till Linköping igen så blir han erbjuden en tjänst som löneadministratör på företaget, som inte ens sökte en löneadministratör.

Han börjar arbeta som löneadministratör, något han aldrig gjort, i ett program han aldrig jobbat i, som ingen annan på företaget kan.
En månad av ångest och ett självförtroende kört i botten senare så börjar han, tack vara Google och en bra programsupport, att finna sig i rollen som löneadministratör och företagsledningen börjar ana att
de hade haft rätt i att sätta sin tilltro till den outbildade mannen. De lämnar över mer och mer ansvar på Ted och efter ett par månader skriver han anställningsavtal, sitter i förhandlingar med facket, skapar rutiner för kontoret, sköter inköp av kontorsmaterial, sköter uppsägningar, sätter löner, granskar inkomna avtal från kunder, fackförbund och kommun, han fixar med mailadresser och det är till Ted vd’n och enhetschefen vänder sig för rådgivning när de har problem med varandra, med myndigheter, kunder eller med någon anställd.

Ted begär fast tjänst som löneadministratör/vd-assistent och 25%-ig löneförhöjning två månader innan provanställningen är över vilket han också får utan invändningar.

Teds självförtroende är i topp och han har lärt sig något väldigt viktigt om sig själv: Det finns inget han inte klarar av om han bara får chansen.

Han har också lärt sig att Allt ordnar sig och stressen han tidigare känt inför okända marker har nu blivit en styrka: Ge mig nya utmaningar!

Allt är väl.

Sedan begärs företaget i konkurs.

Ted är sist kvar på företaget, gör slutlöner och ordnar arbetsgivarintyg för alla och kan iallafall lämna skeppet med stolthet efter att konkursförvaltaren förklarat att han aldrig har varit med om något företag som han förvaltat där administrationen kring löner och personal varit så välorganiserad och korrekt.

Ingen panik, Ted vet nu vad han ska göra, i vilken roll han kan göra mest nytta: han är en chefsassistent.
Han ser och löser problem, tar snabbt in ny kunskap, hanterar konflikter och är en social buffert och var kan han göra bäst nytta om inte genom att hjälpa företagsledare att få vara just företagsledare!

Det är ingen fara, det här kommer arbetsgivare att se och nu har han dessutom något nytt i cv’t.

Snart får jag jobb!

Snart får jag jobb.

Jag är säker på att jag snart får jobb..

Jag får nog jobb snart..

Jag får kanske jobb snart..

Jag kanske..

Jag kanske inte får något jobb..

Ted är arbetslös.

Teds självförtroende dalar stadigt och vikten går uppåt igen.

Ted är arbetslös.

Ted är arbetslös och får ingen ny bostad i Uppsala.

Ted är arbetslös och måste flytta.

Ted är 37 år, arbetslös och måste flytta hem till mamma.

Ted landar till slut i en lägenhet tillbaka i Linköping.

Ted är arbetslös.

Ted är arbetslös och måste söka försörjningsstöd från Socialkontoret.

Ted är arbetslös.

Ted har landat på botten igen.

Så, vad tycker du att Ted ska göra? Hur ska han presentera sig? Hur ska han närma sig potentiella arbetsgivare? Hur skaffar man jobb efter en depression?

Jag vill påskynda utvecklingen mot ett mer flexibelt, öppet och dynamiskt arbetsliv. Jag är entreprenör, föreläsare och digital affärsrådgivare. Från att ha jobbat i stora organisationer som PwC, Socialstyrelsen och Försvarsmakten, driver jag nu ett litet team där kultur och samhörighet byggs med digitala verktyg. Utan kontor och med spridning över fyra kontinenter samarbetar vi helt online. Vill du prata mer? Du hittar mig på bland annat LinkedIn eller så kan du hitta en tid i min lunchkalender.