(Det här är del 1 bland mina inlägg om Execution & Time Management. Alla inlägg finns här.)
Stephen R. Coveys ”The 7 Habits of Highly Effective People” är tyvärr väldigt överskattad som jag ser det. Av de sju vanorna Covey rekommenderar känns bara de tre första relevanta. Och bara den tredje av dessa utvecklas på ett intressant och användbart sätt.
- ”Be Proactive.” Går ut på att ta initiativ och ansvar för sina handlingar. Ansvarstagande utvecklas betydligt bättre av John G. Miller i ”QBQ”, vilket jag återkommer till i ett senare inlägg.
- ”Begin With the End in Mind.” Går ut på att skapa en tydlig bild av det långsiktiga målet med handlandet. Detta utvecklas också bättre av andra, däribland David Allen som jag också återkommer till senare.
- ”Put First Things First.” Går ut på att prioritera efter målen, även på bekostnad av sånt som verkar bråttom men inte är så viktigt. Coveys modell för prioriteringar har jag stött på tidigare, vid en projektledarkurs för några sedan. I korthet går den ut på att man ofta tar itu med sånt som är bråttom snarare än med sånt som är viktigt. Det viktiga är alltid viktigare än det som är akut.
Ruta 1 innehåller bl.a. deadlines och kriser. Ruta 2 innehåller ofta de uppgifter som gör att man kan undvika ruta 1, d.v.s. planering, organisation med mera. Ruta 3 innehåller störande element som telefonsamtal eller möten. Ruta 4 slutligen innehåller sånt vi tycker mer om att göra, för att slappna av eller för att slippa ta itu med annat.
Coveys prioretingsdiagram är intressant att ha i bakhuvudet. Men som grund för prioriteringar föredrar jag att utgå från David Allens fyra nivåer, som är betydligt mer verklighetsnära och effektiva.
De resterande fyra principerna är mer allmänna levnadsregler grundade, tror jag, på Coveys religiösa tro (mormonerna). Resonemanget ska visa ett sätt att leva som tar en från beroende (the paradigm of you) till oberoende (the paradigm of I) och till samberoende (interdependence, the paradigm och we).