GÄSTINLÄGG AV SVANTE BRUNNBERG: Jag har tidigare skrivit att jag ifrågasätter jurister som kör en hårdför taktik mot motparten och dennes ombud. Jag har alltid trott och strävat efter att en trevlig inställning är att föredra för att uppnå den lösning som är bäst för min klient.
Men det jag menat med lösning har oftast varit en säck med pengar för den ena eller andra parten.
Denna syn på lösning har jag nog inte varit ensam om i juristvärlden. Nästan alltid när man till exempel sitter i en förlikningsförhandling i tingsrätten säger domaren åt parterna att försöka skjuta åt sidan sina känslor och istället fokusera på det ekonomiska. Med hjälp av ombuden lyckas domaren nästan alltid efter några försök. Det blir en ekonomisk lösning mellan parterna. Både domaren och ombuden går hem nöjda eftersom klienterna har nått sin lösning efter en hård förhandling.
”Vi insåg plötsligt att det fanns en massa kunder som var intresserade av en annan sorts lösning”
Den syn jag har – att en lösning är detsamma som en påse pengar – har jag delat med övriga kollegor inom kåren. Tills för någon månad sedan då vi fick en ny anställd vid namn Nadira. Nadira har en rättsvetenskaplig utbildning bakom sig men sökte inte till oss som jurist utan medlare. En tjänst som vi varken har eller har efterfrågat. Vår VD kunde dock inte hålla sig ifrån att anställa henne vilket får till följd att hon steg för steg skapar sin egen tjänst – vi inser plötsligt att det fanns en massa kunder som är intresserade av den kompetensen och som vill ha en annan sorts lösning.
Vid något tillfälle kom det sig att jag diskuterade mina arbetsrättsliga ärenden med henne och berättade stolt hur medlingskunnig jag är som uppnått så pass många förlikningar. Nadira blir intresserad och frågar hur jag brukar lösa konflikterna. ”Jag använder en vänlig men bestämd ton vilket brukar leda till en bra ekonomisk lösning för min kund.”
Nadira tittar på mig som om hon tror att jag inte uppfattat frågan korrekt. Hon frågar igen: ”Men hur brukar du lösa själva konflikten då?”
I någon minut fattar jag ingenting, jag trodde att jag precis svarat på frågan. Men tillslut (lyckligtvis för min självrespekt!) så går det upp för mig att hon har rätt. Jag hade faktiskt inte svarat på hennes fråga. Inte alls! Jag inser plötsligt att jag i princip aldrig löst några konflikter utan endast fått fram ekonomiska uppgörelser. Jag börjar gå igenom mina före detta kunder i huvudet, speciellt de som fick riktigt bra betalt: Är det någon av dem som fick själva konflikten löst enligt Nadiras sätt att se på det? Jag kommer inte fram till en enda. Visst fick de en bra ekonomisk uppgörelse men det var ändå något tomt i blicken när förlikningen var klar, något ouppklarat som kommer göra dem ont varje gång de hör talas om sin gamla arbetsplats.
”Jag gillar det sätt ni jobbar på”
Jag var helt enkelt tvungen att pröva. Och det gjorde jag den här veckan på ett arbetsrättsligt ärende. Ärendet handlade om en kund som känt sig kränkt över en varning som hon fått och inte ansåg stämde. Samtal hade ägt rum mellan parterna utan att ha uppnått mer än en djupare konflikt vilket ledde till ett förslag om utköp. Som nyfrälst av Nadiras sätt att se på det kunde jag självklart inte acceptera att konflikten inte skulle gå att lösa.
Jag ringde upp arbetsgivaren och fick jag prata med deras HR-ansvarig som direkt var på sin vakt då hon fick höra att jag både var jurist och motpartsombud. I början trodde hon att allt mitt snack om att först satsa på att lösa konflikten parterna emellan för att sedan prata om hur vi går vidare i framtiden endast var ett spel för att höja det bud som arbetsgivaren gett till min kund. Hon menade vidare att det inte var någon idé att fortsätta förhandlingarna och det bästa var om jag kunde få min klient att inse att ett utköp var bäst. Jag stod dock på mig och menade att vi först måste lösa konflikten och att det är av yttersta vikt att båda parterna ska komma till mötet med inställningen att förstå sig på varandra och inse sina egna fel i konflikten.
Plötsligt förändras tonläget hos motpartsombudet som säger: ”Jag gillar det sätt som ni jobbar på! Har aldrig varit med om en sådan attityd från en motpart, som oftast är facket. Vi ställer gärna upp och jag ska se till att vi kommer till mötet med rätt inställning!”
Jag tackar för samtalet och får som svar: ”Det är jag som ska tacka för ett mycket trevligt och inspirerande samtal!”
Nästa steg är att förbereda min klient inför mötet så även vi kommer med rätt inställning. Länge sen jag kände mig så jävla rätt ute!
Så, tror ni detta bäddar för en bra lösning? Kommentera gärna!
Svante Brunnberg, Chefsjurist
13 svar
Äntligen! :-) Blir så glad i själen, helt otroligt. Saknar ord och det händer väldigt sällan. Kör hårt och tacka er nya stjärna som tar ner er på jorden igen!
SALT – Strategic Arms Limitation Talks
Det här får mig att tänka på kalla krigets slut och den avspänningspolitik som fördes. Viljan att reformera inrikes och utrikes politiken till en öppnare kulturell situation där kapprustningen avslutades och nedrustningen påbörjades . En politik som gjorde att parterna närmade sig varandra, konflikter skulle lösas med fredliga medel.
Eran där juridikens strategiska vapen nedrustas har påbörjat och där ombuden har nu som huvuduppgift att se till att parterna närmar sig genom att få dem att förstå varandra. En lösning som räcker bra mycket längre än en påse pengar.
”I krig finns inga segrare, bara förlorare.” Neville Chamberlain
Underbart Svante!! Det visar att det är värt att våga testa nya vägar istället för att fastna vid rutiner och hur man ”brukar” göra. Inspirerande! Hoppas fler jurister tar efter. Att hitta nya metoder ger ju också en sorts kick och stimulans.
Som verksam inom förmögenhetsrätten kan jag inte undgå att reflektera över konfliktlösningsmetodens tillämplighet på även detta område. Det jag i första hand slås av är skillnaden mellan arbetsrätt och förmögenhetsrätt. Parter i arbetsrättsliga tvister har ofta under en lång tid (flera år) haft en personlig relation som chef och anställd. Parter i förmögenhetsrättsliga tvister, där jag för enkelhetens skull räknar in allt från köprätt till fastighetsrätt, har däremot sällan en personlig relation – ofta har de träffats endast en gång under mycket kort tid då en bil har överlämnats eller ett köpekontrakt avseende fastighet har gåtts igenom och skrivits under. Den känslo- och tidsmässiga investeringen i partsförhållandet är i det närmaste minimal.
Arbetsrättsliga tvister bottnar inte sällan i motsättningar mellan parterna, medan så sällan är fallet inom förmögenhetsrätten (därmed inte sagt att tvisten, när den väl har uppstått, inte kan påverka parterna både känslomässigt och fysiskt, samt lägga stort anspråk på deras tid). De förmögenhetsrättsliga tvisterna löses däremot när ett föremål har kommit åter i rätta händer, en felaktig vara har blivit ersatt, pengar har betalats ut till den som köpt en fastighet med bakfall i badrummet osv. (Alltså, det är inte havererade relationer som förorsakar tvisten.) En förmögenhetsrättslig tvist löses i de flesta fall genom någon form av förmögenhetsöverföring – och därför är det fokuset viktigast för en jurist som vill ta tillvara sin klients intressen. Men, huruvida denna förmögenhetsöverföring läker de sår som processen och motparten kan ha rivit upp är en annan fråga. Dock vågar jag påstå att klienten i första hand vill ha löst tvisten
Mycket intressant! Jag håller med om att det finns en skillnad – relationen är inte lika djup i ett förmögenhetsrättsligt ärende.
Å andra sidan finns det väl alltid relationer att bevara, till exempel för att bevara möjligheten till att göra framtida affärer och för att inte skada sitt rykte. En konflikt handlar väl i de allra flesta fall om missförstånd / olika synsätt / olika förväntningar mellan parterna. Och det är väl något som man kan gå djupare med än att fördela pengar?
Stämmer att det är en skillnad. Men hur ofta är det inte även i förmögenhetsrättsliga tvister som det finns en personlig konflikt bakom. Dvs man har känt sig lurad av någon på något sätt. Köparen tycker att säljaren borde ha upplyst mer om saken som köptes och säljaren tycker att köparen borde ha insett vad han köpte. Är det inte ofta så att parterna även i förmögenhetsrättsliga tvister uttrycker nedlåtande kommentarer om varandra? I så fall finns det inte även där en konflikt att lösa?
Här kan jag inte låta bli att jämföra endel av dessa exempel du tagit med. En del av de ärenden jag redan medlat i påminner om vissa förmögenhetsrättsliga situationer . Förut var jag medlare vid brott för en kommun i Sverige och den brottsutsatte kände nästan alltid ett behov att få veta :
Varför just jag, hur kunde jag bli utsatt för det här och vad skall jag göra i framtiden? skall jag vara rädd att stå i en butik ensam eller skall jag behöver jag vara rädd att brottsligen överfaller mig igen?
Samma typ av frågor märker man vid en del förmögenrättsliga tvister :
Hur kunde jag gå med på det här?
Jag känner mig lurad!
Vad är det för människa som tvistar om det här det är ju solklart att jag har rätt?
Varför skall jag drabbas ?
Även här kan det i viss utsräckning fnnas en grund för att lösa konflikter. Bara att få veta att den ena parten har gjort allt för att faktiskt undvika situationen kan göra skillnad och att de verkligen är ledsen över att det blev så här.
Det är kanske mer vanligt att båda agerat fel utifrån den vaga information de fått av varandra och läst in saker som inte finns. Det värsta är kanske att man inte kan göra affärer igen som Erik påpekar och att man skadar den äffärsmässiga relationen för alltid.
Men som sagt Christian du har helt rätt i de banor du tänker och det beror på hur situationen ser ut.
Svante, jag förstår inte rubriken. För att lösa en konflikt måste man väl alltid förhandla? Hur ska man annars göra?
Sant, är lite otydligt. se svar från Nadira
Underbart kul att läsa bloggen och den inverkan jag och mitt tänk har. Angående rubriken som Carl undrade om så kan jag svara på det. I en förhandling så förhandlar man om en överrenskommelse men det är inte en lösning. En lösning innebör att man går in i problemet och löser de motsättningar man har dvs att man skapar försåelse för hur den andra parten har handlat på ett visst sätt. Man behöver inte hålla med utan bara förstå vägen till ett handlande. Om man kan göra det kan man nå en mer djupgående och hållbar lösning. I en överrenskommelse kanske man har förhandlat fram ett bästa tänkbaras (ekonomiska) scenariot utifrån den situation man är i men ofta känner sig inte parterna nöjda med hur man kommit fram till det.. dvs att de är sårade att vara i en konflikt. Den sorgen är det oftast ingen som har tänkt på fram tills nu.
Innebär detta då att en lösning inte behöver förutsätta en förhandling? Att en förhandling inte behöver innebära en lösning är ganska självklart men kan det vara så att förhandling är en av de bästa verktygen för att hitta en lösning på grund av att på en förhandlingsarena finns det gott om utrymme för att ”förstå” varandra samt inse sina egna begränsningar?
Min fråga är snarare om en lösning behöver utesluta förhandling… hm…
Det beror förstås på vad man lägger i orden. Men jag tycker till exempel att man kan se det så här: Man kan inte förhandla om känslor. Man kan förhandla om pengar och andra materiella ting. Men konflikten bygger på känslor och det förhandlar man inte om. Känslor måste man förstå och sätta sig in i – det gör man snarare med medling än med förhandling.
Helt underbart. Vid konflikter, eller problem överhuvudtaget så tror jag att man måste skilja på problemet och det som mildrar problemets konsekvenser. Om problemet inte kan löses så ska det som mildrar vara så likt skadan som möjligt. Är det en ekonomisk skada, ersätt ekonomiskt är det ett inre sår (men) mildra inåt, ex genom ursäkt och samtal om konflikten.
Tack!