GÄSTINLÄGG AV SVANTE BRUNNBERG: Jag har tidigare skrivit att jag ifrågasätter jurister som kör en hårdför taktik mot motparten och dennes ombud. Jag har alltid trott och strävat efter att en trevlig inställning är att föredra för att uppnå den lösning som är bäst för min klient.
Men det jag menat med lösning har oftast varit en säck med pengar för den ena eller andra parten.

Denna syn på lösning har jag nog inte varit ensam om i juristvärlden. Nästan alltid när man till exempel sitter i en förlikningsförhandling i tingsrätten säger domaren åt parterna att försöka skjuta åt sidan sina känslor och istället fokusera på det ekonomiska. Med hjälp av ombuden lyckas domaren nästan alltid efter några försök. Det blir en ekonomisk lösning mellan parterna. Både domaren och ombuden går hem nöjda eftersom klienterna har nått sin lösning efter en hård förhandling.
”Vi insåg plötsligt att det fanns en massa kunder som var intresserade av en annan sorts lösning”
Den syn jag har – att en lösning är detsamma som en påse pengar – har jag delat med övriga kollegor inom kåren. Tills för någon månad sedan då vi fick en ny anställd vid namn Nadira. Nadira har en rättsvetenskaplig utbildning bakom sig men sökte inte till oss som jurist utan medlare. En tjänst som vi varken har eller har efterfrågat. Vår VD kunde dock inte hålla sig ifrån att anställa henne vilket får till följd att hon steg för steg skapar sin egen tjänst – vi inser plötsligt att det fanns en massa kunder som är intresserade av den kompetensen och som vill ha en annan sorts lösning.
Vid något tillfälle kom det sig att jag diskuterade mina arbetsrättsliga ärenden med henne och berättade stolt hur medlingskunnig jag är som uppnått så pass många förlikningar. Nadira blir intresserad och frågar hur jag brukar lösa konflikterna. ”Jag använder en vänlig men bestämd ton vilket brukar leda till en bra ekonomisk lösning för min kund.”
Nadira tittar på mig som om hon tror att jag inte uppfattat frågan korrekt. Hon frågar igen: ”Men hur brukar du lösa själva konflikten då?”
I någon minut fattar jag ingenting, jag trodde att jag precis svarat på frågan. Men tillslut (lyckligtvis för min självrespekt!) så går det upp för mig att hon har rätt. Jag hade faktiskt inte svarat på hennes fråga. Inte alls! Jag inser plötsligt att jag i princip aldrig löst några konflikter utan endast fått fram ekonomiska uppgörelser. Jag börjar gå igenom mina före detta kunder i huvudet, speciellt de som fick riktigt bra betalt: Är det någon av dem som fick själva konflikten löst enligt Nadiras sätt att se på det? Jag kommer inte fram till en enda. Visst fick de en bra ekonomisk uppgörelse men det var ändå något tomt i blicken när förlikningen var klar, något ouppklarat som kommer göra dem ont varje gång de hör talas om sin gamla arbetsplats.
”Jag gillar det sätt ni jobbar på”
Jag var helt enkelt tvungen att pröva. Och det gjorde jag den här veckan på ett arbetsrättsligt ärende. Ärendet handlade om en kund som känt sig kränkt över en varning som hon fått och inte ansåg stämde. Samtal hade ägt rum mellan parterna utan att ha uppnått mer än en djupare konflikt vilket ledde till ett förslag om utköp. Som nyfrälst av Nadiras sätt att se på det kunde jag självklart inte acceptera att konflikten inte skulle gå att lösa.
Jag ringde upp arbetsgivaren och fick jag prata med deras HR-ansvarig som direkt var på sin vakt då hon fick höra att jag både var jurist och motpartsombud. I början trodde hon att allt mitt snack om att först satsa på att lösa konflikten parterna emellan för att sedan prata om hur vi går vidare i framtiden endast var ett spel för att höja det bud som arbetsgivaren gett till min kund. Hon menade vidare att det inte var någon idé att fortsätta förhandlingarna och det bästa var om jag kunde få min klient att inse att ett utköp var bäst. Jag stod dock på mig och menade att vi först måste lösa konflikten och att det är av yttersta vikt att båda parterna ska komma till mötet med inställningen att förstå sig på varandra och inse sina egna fel i konflikten.
Plötsligt förändras tonläget hos motpartsombudet som säger: ”Jag gillar det sätt som ni jobbar på! Har aldrig varit med om en sådan attityd från en motpart, som oftast är facket. Vi ställer gärna upp och jag ska se till att vi kommer till mötet med rätt inställning!”
Jag tackar för samtalet och får som svar: ”Det är jag som ska tacka för ett mycket trevligt och inspirerande samtal!”
Nästa steg är att förbereda min klient inför mötet så även vi kommer med rätt inställning. Länge sen jag kände mig så jävla rätt ute!
Så, tror ni detta bäddar för en bra lösning? Kommentera gärna!
Svante Brunnberg, Chefsjurist