Knarkare kallar sin nästa dos för en ”fix”. Allt kretsar kring nästa fix. När man tar den är allt bra igen, men det går över lika snabbt och jakten på nästa fix fortsätter. Låter rimligt att kalla det för en fix – en tillfällig lösning för att inte behöva ta tag i de svårare frågorna.
I vår kultur beter sig många på det sättet när det gäller jobb och företagande. Vi söker ständigt nästa fix. Vi byter uppdrag, byter jobb, byter bransch, byter arbetsgivare, byter affärsidé, byter inriktning.
Om du själv brukar byta hela tiden, motiverar du det säkert med alla möjliga undanflykter som att ”det var inte rätt för mig”, ”när man inte trivs ska man gå vidare”, ”jag drivs av att göra nya saker”, ”jag kan det här nu” eller min favorit ”jag kan ju göra det här också” (den är nog min favorit för att jag själv så ofta använder den).
Ibland stämmer de där påståendena. Eller rättare sagt: Ja, du har rätt! Det finns ingen anledning att stanna när man inte trivs. Det är klart att du ska gå vidare. Självklart kan du göra flera saker samtidigt om du vill. Jobblivet är helt annorlunda nu jämfört med för 10 eller 20 år sedan. Att byta då och då är positivt och att ha en side business är mer eller mindre givet. Att gå sin egen väg är starkt. Och vad du än gör – fastna inte i trygghetsillusionen, där du lurar dig själv att du på något sätt är säker bara för att du stannar länge på ett och samma område.
Men (nu kommer det där men:et som du säkert anade skulle komma), om du blickar tillbaka några år och ser ett mönster där du hoppat, kombinerat och bytt riktning gång på gång på gång, så ligger det ofta något mer bakom. Risken är stor att du egentligen inte byter bara för att du är sugen på något nytt eller för att du lärt dig vad som finns att lära. Utan av helt andra skäl. Du hoppar runt och provar nya saker för att du är rädd för motstånd, rädd att binda dig, rädd att misslyckas. Du söker tillfälliga kickar för att fly från alla dessa rädslor. Om du läser det här och inser att det är precis så det är, så sorry men här är en till dålig nyhet: När du hela tiden går från ett uppdrag till ett annat, ett jobb till ett annat eller en affärsidé till en annan, så sabbar du för dig själv. Du minskar i själva dina valmöjligheter. År för år, kommer du längre och längre ifrån ett meningsfullt och givande jobbliv.
Varför gör vi så här? Enkelt. Det är skönt att vara nybörjare, det gör det lättare att känna att man har koll och är bra. Det är roligare att börja med något nytt där man snabbt får lära känna nya människor och lära sig massa nya saker. Och ärligt talat, förväntningarna kan vara höga när man är ny, men kraven är sällan så höga. Man kan lätt få det bästa från två världar: Andra människor som ser positivt på en, samtidigt som kraven egentligen inte är så höga. Inte konstigt att vi söker såna kickar.
Om du är på fel väg, byt och gör något annat. Men ska du komma någon vart överhuvudtaget krävs också lite tålamod. Inget av värde åstadkoms på kort tid – inte ens om du har tur. Och om du bara hade tur skulle det ändå inte kännas riktigt så tillfredsställande som om du faktiskt åstadkom det själv, eller hur?
Om du ska komma någon vart, så behöver du ge det tid och du behöver stanna upp och tänka efter ibland. I allt du gör kommer du att stöta på en del utmaningar, en del saker som inte riktigt ”fungerar av sig själva” eller går av bara farten. Det är då du behöver uthållighet. Du behöver kunna fortsätta, uthärda och gå vidare – trots att det kanske inte är så roligt eller trots att det inte känns helt rätt eller är så stimulerande.
“De flesta människor överskattar vad de kan åstadkomma på ett år och underskattar vad de kan åstadkomma på tio år”
Bill Gates
Är det en kurs som bara är så hopplöst tråkig men som krävs för att du ska få den licens eller examen du vill ha för att kunna göra det du verkligen vill göra – så uthärda. Gör det! Få det att hända. Har du jobbat med något i fyra år och är så trött på det, men ser att du kommer att nå i mål om ett år till, så gör det, håll dig kvar, ta dig samman.
Seth Godin skriver i sin bok “The Dip” att många saker vi tar oss för börjar starkt och med full energi för att sedan efter ett tag kännas tunga och inte leda framåt. Dippen, som han kallar den perioden, är den långa tiden som går mellan att starta något och att bemästra något. Det långa avståndet mellan nybörjartur och att verkligen lyckas med något. De flesta människor ger upp när dippen känns för lång eller för hård. När det inte händer något efter år av försök, söker vi oss till något annat. Vilket också innebär att vi aldrig riktigt når dit vi vill, till den nivå där vi är på topp.
Nu menar jag inte att allt du gör måste bli något stort, men det behöver ändå bli någonting, vara någonting, tillföra någonting – ha ett värde. För dig. Annars kommer den där känslan av tomhet förr eller senare att drabba dig.
Innehåll
Att bygga upp något
Alla människor känner en tillfredsställelse av att åstadkomma något. Vad vi vill åstadkomma och hur vi vill göra det varierar, men känslan av att ha gjort något är viktig. För en del finns en tillfredsställelse i att checka av små åtgärder. För andra kommer den personliga belöningen snarare vid stora mål. Men det som är gemensamt är att vi behöver känna att vi presterar, kommer fram till något, bygger upp något.
För att göra det behöver vi vara villiga att lägga tid och energi. Och vi behöver kunna tänka långsiktigt, se längre än ett steg i taget.
Jag har alltid lockats av det nya och oprövade. Så snart jag kommit in i något, blir jag sugen på något nytt. Jag får en ny idé och följer den till 110% ända tills den plötsligt inte alls är intressant längre och jag hoppar på något annat. Jag har dussintals påbörjade projekt, som jag lagt mängder energi, tid och pengar på men som jag aldrig gått vidare med. Och jag gillar det, jag skulle aldrig vilja ge upp nyfikenheten att prova något nytt och engagemanget att följa alla plötsliga infall. Men det räcker inte att alltid göra det nya. Om nyfikenheten var den enda som styrde, så skulle jag aldrig stanna länge på samma plats. Jag skulle kanske klara mig 18-24 månader i varje roll. Men jag vill också bygga upp något. Jag vill skapa något, som helst kan leva kvar efter mig. Så när jag startade Go Monday, företaget jag driver idag, bestämde jag mig för att även om något nytt lockar så måste jag ge det här chansen på riktigt. Det var sex år sen. Jag är inte i mål än (vilket för mig alltså är att göra något nytt), men jag närmar mig.
Bygga upp något är inte bara för den som driver företag. Alla vill bygga upp något. Man vill bygga erfarenhet, man vill bygga en framtid för sig själv, man vill bygga en plattform för att förverkliga alla sina idéer eller helt enkelt bygga klart det man en gång tagit sig för.
Det här med att bygga upp något är dessutom inte bara för den egna tillfredsställelsen. Det är bara ena sidan av myntet. I jobblivet kommer du alltid att stå inför situationer där du behöver jämföra dig med andra – eller i alla fall där någon annan jämför dig med andra. Du kommer att behöva presentera dig på ett trovärdigt sätt och du kommer att behöva visa prov på vad du åstadkommit. Jag tror starkt på att din potential för framtiden alltid ska vara viktigare än din historik. Men icke desto mindre kommer din historik också att spela in. Om du vill ha dörrar öppna och skapa förutsättningar för dig själv för framtida jobb och uppdrag, så behöver du kunna visa på vad du gjort. Det fungerar ett tag att beskriva alla saker du dragit igång eller provat på, alla hundra projekt du varit delaktig i och alla 20 branscher du jobbat med – men rätt snart behöver du också kunna visa att du gått i mål eller åstadkommit något. Att du drivit något längre än till första motstånd.
Att gå i mål
Eleni berättade att hon jobbat i två år och tre månader med ett projekt. Det handlade om införandet av ett nytt trafiksystem. När hon kom till mig skulle projektet precis gå in i sin sista fas. Det märktes på Eleni att hon älskade sitt jobb. Hon pratade om alla utmaningar man stått inför och hur de en efter en hade lösts, till stor del tack vare henne. Men när vi pratade vidare förstod jag varför hon hade hört av sig. Hon hade fått ett nytt erbjudande. Och skulle sanningen fram, så hade hon faktiskt under det senaste år mer och mer känt att hon ville göra något annat. Bitvis för att hon kände sig trött och utsliten, men framför allt för att hon insett att ju större projekt hon jobbade i desto mindre fick hon göra det hon gillade mest: stötta sitt team och individerna i det. Trafiksystemet var visserligen ett kul projekt, men så stort att det inte fanns utrymme för henne att jobba nära ett team – det ansvaret låg på någon annan. “Jag är faktiskt riktigt trött på det och jag fick ett erbjudande om nytt jobb, så jag funderar på att ta det.” Jag frågade när projektet skulle vara i mål. “Vi ligger före tidsplan. Så om mindre än sex månader. Men då missar jag det nya jobbet, som verkligen skulle vara precis det jag vill göra.” “Vad skulle det betyda för dig att gå i mål?”, undrade jag. “Att jag drivit det enda projektet på det här området som gått i mål i tid och inom budget.” Wow, det är inte dåligt.
Eleni är ett bra exempel på när det är klokt att fortsätta. Hon har insett att hon är på fel väg och hon har fått ett nytt erbjudande – men ändå bör hon välja att stanna kvar. För den personliga tillfredsställelse över att gå i mål och för meritvärdet det innebär. Även om det känns tungt och – som i det här fallet – en ny möjlighet dyker upp. Känslan av tillfredsställelse, prestation och stolthet över att gå i mål i ett läge som Elenis, kommer att vara enorm. Och meritvärdet är inte mindre det heller – oavsett om du vill fortsätta på samma område eller inte, så kommer det att vara en väldigt stark merit att ha gått i mål med så bra resultat.
Att ta skit
För många är målbilden och kraven på hur man själv vill ha det höga. Generation för generation har blivit bättre på att säga ifrån, på att inte ta skit, på att inte tåla vad som helst. Kort sagt: Vi blir bättre och bättre på att förstå vårt eget värde. Det är en fantastisk utveckling, som sker år för år.
Men bara om du också ser att du behöver leverera och förstår att med ansvar kommer alltid delar som kanske inte är lika roliga. Här är en liten väckarklocka för dig som trodde att det där med att ställa krav betyder att man bara kan glida runt och undvika allt som inte passar perfekt.
- Det finns saker som måste göras, oavsett om någon gillar dem eller inte
- Det finns saker som är viktiga för andra, som måste respekteras även om de inte är viktiga för dig
- Det finns personer man måste samarbeta med – oavsett om man gillar dem eller inte
- Det finns krav och förhållningsregler som man behöver respektera, oavsett om man håller med om dem eller inte
Det är bra att ha högt ställda krav på omgivningen. Man ska inte vika sig för något som inte känns bra. Men det är också viktigt att förstå att de höga krav du själv ställer på omgivningen, måste även andra kunna ställa på dig. Det fungerar inte i längden att alltid undvika det som är jobbigt eller inte riktigt passar. Det fungerar heller inte i längden att ta en konflikt om allt som inte är som du själv vill ha det. Vissa saker behöver du släppa för att åstadkomma något större i ett annan led.
En av mina största lärdomar när jag jobbade som projektledare i förändringsprojekt, var just att ta skit. Jag gjorde mig till expert på att le, nicka och humma med i vissa lägen trots att jag inte alls höll med. För att sedan kunna komma tillbaka med nya argument, säga att jag tänkt om, eller hitta en helt annan väg.
Trakasserier och kränkande behandling är givetvis inte okej. Men i de allra flesta fall handlar det inte om det, utan bara om att någon har en annan uppfattning och kanske inte är så bra på att framföra den. Om du alltid avfärdar andra för att de är dumma, inte förstår, har dålig attityd eller dålig ledarstil, så gör du inte dig själv en tjänst.
Det lönar sig sällan att göra sig till fiende med andra. Relationer behöver byggas upp och på sikt kan du nå resultat även i en organisation eller en roll som först verkade helt hopplös.
Du rör dig snabbare framåt när det inte går för fort
En del personer jag pratar med som rådgivare, har rört sig snabbt mellan olika roller och organisationer. I många fall är det en positiv utveckling och både dem själva och jag som utomstående, kan se att det leder framåt, att det finns en rörelse mot något bättre och bättre även om det inte går att se exakt vad.
Men för andra finns inte den utvecklingen. Det kan bero på olika saker men det jag tyvärr ser allt mer är personer som konsekvent söker sig till nya vägar så fort de stöter på motstånd eller kraven inte stämmer överens med den egna bilden. Då blir hoppen för snabba och för osammanhängande. Det ger erfarenheter och fungerar bra ett tag. Men sedan blir det ett hinder.
Om du drivs av att prova nya saker och komma in på områden där du inte tidigare varit, så ska du förstås göra det. Tiden är sedan länge förbi när det var viktigt att stanna länge. Men ta en stund för att fundera över vad det verkligen är som driver dig. Är det nyfikenheten för något nytt – är du som bäst när du är ny på ett område? Eller är det kanske så att de förändringar du hela tiden gör är en flykt från något annat? Kanske en rädsla att binda dig eller en bekvämlighet för att undvika att göra de större ansträngningar som faktiskt krävs för att åstadkomma något större?
Juniorfällan
Många av de som rör sig för snabbt vidare, kanske av rädsla för att binda sig till något lite mer långsiktigt, fastnar tyvärr i att binda sig i något betydligt värre: Juniorfällan.
Att lämna något med en lärdom rikare är bra. Men för att bli en lärdom rikare behöver vi också ha tålamodet att dra de lärdomarna. Går du för snabbt framåt, hoppar till nästa sak innan du ens hunnit komma in i det senaste du hoppade på, så kommer du lätt att fastna och trampa vatten. Mycket vi gör i yrkeslivet kräver erfarenhet (inte för att någon annan kräver det utan för att ja, det faktiskt behövs för att klara vad du ska göra). Det innebär att för att komma “vidare” är det vissa moment du behöver gå igenom. De flesta av oss börjar i en någorlunda junior roll och vill till en lite mer senior roll. Det betyder inte att man vill bli chef, utan bara att man vill göra något lite mer kvalificerat. För den som driver företag är det samma sak, en del kunder kan komma tidigt men de större kunderna och den verkliga skjutsen framåt i företagandet kräver att man hållit på ett tag på samma område. Att byta affärsidé, satsa på en ny målgrupp ellerlägga till ändlöst många nya områden är inte vägen framåt.
Problemet är att när du börjar i en junior roll på ett område, men tycker det är för tråkigt så du snabbt (säg inom 3-12 månader) byter till ett annat område, så förlänger du också din tid som junior. Du trycker framför dig det där du egentligen vill: Att få jobba med något mer kvalificerat. Du fastnar som junior. Och det gäller förstås oavsett ålder. Jag träffar 45-åringar som fortfarande är juniora för att de aldrig tagit något vidare till nästa nivå, aldrig stannat tillräckligt länge för att lära sig lite mer på djupet. Och jag träffar 30-åringar som har rört sig framåt, men sedan velat göra en förändring och då fastnat i ett hoppande mellan än det ena, än det andra.
Har du nyss börjat med något, överväg en gång till om du verkligen redan ska sluta.
Du kan inte vara annorlunda på allt
”Jag vill gå min egen väg.” Underbart, gör det. Men tänk igenom vad det egentligen innebär. Det är till exempel inte för att någon annan gått samma väg som den är fel för dig. Det är inte för att någon annan gjort det du gör eller för att någon annan kommit längre, som du ska byta väg.
Vi vill så gärna vara unika och hitta vår egen väg att vi ibland missar det uppenbara: Det som någon annan har gjort kan vara din väg också. Vi har hört så många gånger att vi ska gå vår egen väg och vi köper drömmen lätt den drömmen. Drömmen om att inte behöva göra som alla andra. Inte behöva streta på som alla andra, inte behöva slita som alla andra, inte behöva stå ut med samma skit som alla andra. Men grejen är att gå sin egen väg kräver minst lika mycket ansträngning – ofta mer! – som att göra som alla andra. Hoppar du bara runt så går du ingen väg alls, du är fast i sökande och irrande.
Det finns mycket att upptäcka i världen. Men i alla riktningar du går kommer du att möta på motstånd och upptäcka att allt inte var lika vackert och fascinerande som du först tänkte. Så oavsett riktning måste du vara beredd att ge det en ordentlig chans, annars kan du lika gärna skippa det från första början och stanna hemma i sängen.
Det finns inget egenvärde i att bara jobba på
”Ska man inte sluta ibland, bara lämna och göra något annat?” Det är klart du ska! Har du fått någon annan uppfattning av det här inlägget så läs det igen. Det finns inget egenvärde i att bara streta på. Det är bara dumt att fortsätta kämpa när det man kämpar för är fel sak. Vill du inte nå mållinjen, varför fortsätta springa? Och det är inte heroiskt att fortsätta trots att det gör så ont att du går sönder. Då är det starkare att sätta stopp, säga nej och göra något annat.
Men de sakerna får inte vara ett skäl att sluta vid minsta motstånd eller alltid söka nästa kick. För då kommer du ingenstans.
[optin-monster-shortcode id=”xluefgmeqhtjgj92hnkr”]