ERIK: Hej och välkommen till Jobbet & Livet, podden där vi pratar om jobbliv, och hur du utvecklas och mår bra i ditt jobbliv. Erik Fors-Andrée heter jag, jag sitter här tillsammans med Andreas Utterström.
ANDREAS: Hej.
ERIK: I dag ska vi prata om varsel och uppsägningar. Och jag tänker att under vissa perioder så sker det ganska stora varsel. Det kan vara stora arbetsgivare som varslar. Det kan också vara branscher eller hela yrkesområden, där det sker många varsel. Och när man står inför beskedet att du är varslad, och kommer med stor sannolikhet att bli uppsagd och förlora ditt jobb, så hamnar man lätt i lite av en känslomässig chock.
ANDREAS: Tärande och framför allt osäkerheten, att man inte vet om man blir av med jobbet eller inte.
ERIK: Ja, och det är lite klurigt på ett sätt att prata om det här ämnet, för att jag tror en viktig poäng att göra är att förstå sina egna känslor, och förstå att det faktiskt är en chock. Många av de som vi pratar med upplever jag har inte själv riktigt förstått hur känslomässigt det faktiskt är. Man försöker att vara professionell, och man försöker hålla sig lite rationellt och ha ett förnuftigt synsätt på det hela. Och nu är det förstås jättebra, men man behöver också se att de här frågorna är väldigt emotionella. Och tittar på forskning, så finns det till exempel kopplingar mellan varsel och uppsägningar, och så enormt allvarliga saker som dödsfall av nära anhörig.
ANDREAS: Alltså, ett sorgearbete?
ERIK: Det är ett sorgearbete, ja. Och ska man se lite grann vad som händer i den känslomässiga processen i det här när man har fått beskedet, så finns det stora likheter med den klassiska sorgebearbetningsprocessen.
ANDREAS: På vilket sätt då?
ERIK: Alltså, först går man ofta in i en chockfas. Och den kan yttra sig på lite olika sätt. Det finns ofta till exempel en förnekelse, och en förnekelsefas, där man inte riktigt tror att det är sant. Man har förstått att det är sant rent rationellt, men man har inte landat i det ännu, och tänker man på det från det perspektivet, så får det vissa konsekvenser. Det betyder till exempel att du ska inte gå omkring att ha skuldkänslor första de dagarna eller veckorna, för att du inte riktigt har tagit tag i situationen, som jag upplever att en del har. Man känner att: ”Det här måste jag ta tag i.” Du kanske inte måste det, utan du kanske först måste känslomässigt landa i det, och börja acceptera att det här är det läge som du nu befinner dig i.
ANDREAS: Jag tror alla som har gått i terapi känner igen det här lite grann, att det finns en benägenhet att inte stanna i det som är jobbigt, utan att man försöker hoppa över de här faserna, och snabbt komma framåt och att det kanske inte alltid är så lyckat.
ERIK: Det är klart att det är en skillnad mellan att förlora en nära anhörig och att förlora ett jobb. Det är betydligt värre att förlora en nära anhörig. Förlora ett jobb, så kommer du i allra, allra flesta fall att komma ut på andra sidan inte bara med ett nytt jobb, utan väldigt många upplever att de får ett bättre jobb än tidigare. Så det är klart, att det är en enorm skillnad.
ANDREAS: Men vad är det som gör att jobbet blir så emotionellt, då?
ERIK: Ja, men jag tror att det handlar om många saker. Dels så handlar det om att det faktiskt är din grundtrygghet som rubbas. I Sverige så har de allra flesta av oss ungefär samma levnadsförhållanden även om vi tappar jobbet, åtminstone kortsiktigt. Man kommer att ha sin a-kassa, de allra flesta kommer att ha en inkomstförsäkring. Men icke desto mindre så är det den grundläggande tryggheten som rubbas, och det är klart att det är stort och allvarligt. Sen finns det massor av andra saker som förändras. Du tappar kollegorna, du tappar en stor del av ditt sociala umgänge. Du kanske känner att du tappar en del av din identitet, till och med. Det är inte så konstigt att det blir väldigt emotionellt.
ANDREAS: Men på vilket sätt menar du att man är hjälpt av att förstå sina känslor? För man skulle kunna säga så här Erik, att: ”Det är väl skit samma om jag förstår mina känslor eller inte, jag kommer ändå bli av med jobbet nu.” Så då är det skit samma om jag förstår mina känslor eller inte?
ERIK: Det är oftast så man tänker, och i många fall försöker man att gå till handling, att så snabbt som möjligt hitta en lösning. Det viktiga är att se att det finns en emotionell dimension i det, och i många fall så drar man ut på processen, om man inte faktiskt bearbetar de känslorna och rent krasst ger sig tid att slicka sina sår lite grann också.
ANDREAS: Det är okej att vara lite ledsen, helt enkelt?
ERIK: Det är okej att vara lite ledsen. Ja, precis. Tittar man på den här sorgebearbetningsprocessen, så är chocken och förnekelsen i första fasen ofta. Därefter kommer ofta en fas av rädsla eller ilska, där för vissa personer så går man mer över till rädslan. Man är rädd för vad det här nya innebär. Det leder lätt till en handlingsförlamnings, där man fastnar i Netflix-soffan, så att säga. Man lyckas inte komma framåt. För andra så kan det snarare leda till ilska.
ANDREAS: Man blir arg på sin arbetsgivare?
ERIK: Man blir på sin arbetsgivare. Man kan också bli arg på sig själv. Det kan vara så att du själv har tänkt att du ska byta jobb, men du har inte gjort det, och nu har någon dragit undan mattan för dig, så att du inte ens kan säga upp dig själv längre.
ANDREAS: Just det. Orättvisa tror jag inte är helt ovanligt heller, att man tycker att någon annan som är sämre borde ha blivit varslad: ”Jag förtjänar faktiskt att få ha jobbet kvar.”
ERIK: Absolut, det finns mängder av frågor som surrar i huvudet. Allt ifrån de här första chockfaserna, där man tänker: ”Varför händer det här mig? Varför händer det just nu? Varför händer det inte någon annan?” Sen finns alla de här frågorna, som mer handlar om: ”Varför bytte jag inte jobb tidigare”, eller: ”Jag borde ha sett det här i förväg”, eller: ”Varför hanterade de inte det bättre?”
ANDREAS: Du menar att man ändå måste ge sig själv utrymme att faktiskt tänka de här sakerna, och fundera över dem?
ERIK: Ja, precis, och det är återigen, i just sorgebearbetningsprocessen, så är det efter de här stegen som du kan börja komma till det man kan kalla för acceptans, där man börjar förlika sig med att det är en ny verklighet, det är nya förutsättningar. Och där kan man ofta börja bygga upp ett nytt sammanhang för sig själv. Som jag nämnde, de allra flesta som blir varslade eller till slut uppsagda, de tar sig också tid att göra det som jag tycker många andra borde göra tidigare, fundera över: ”Vad är viktigt för mig, vad vill jag ha för typ av jobb? Hur skulle det kunna vara bättre för mig?” Och det är en viktig sak i det här, att kan man börja se sina egna känslor, kan man se att man är i en sorgeprocess eller att man är förbannad, eller att man är rädd för alla de här omständigheterna, när man ser det, så kan man också börja styra om sitt eget tänkande, och till exempel ställa sig frågor: ”Okej, men finns det någonting med det här som skulle kunna vara positivt?”
ANDREAS: Nästan förolämpande när man är i chockfasen?
ERIK: Ja, det blir nästan förolämpande. Det är jättesvårt, men det är någonstans just därför som det är så viktigt att förstå också, att man är i den här chockfasen, och att kunna se sina känslor lite mer utifrån.
ANDREAS: Jag tycker den där frågan om vad det egentligen är man kommer sakna är intressant, därför att om man nu tänker sig att man har kommit ur den här första chockfasen, och man är arg eller ledsen, så kan det vara intressant tänker jag att fundera lite över vad är det jag kommer sakna egentligen?
ERIK: Alltså, sorg är ett väldigt hårt ord nu, det är brist på bättre egentligen. Men om du ser det i någon mån som att det finns någon form av sorg här, som du behöver bearbeta, då kan man i stället fråga, vad är det du sörjer egentligen? Är det att du inte längre kommer att kunna umgås med dina kollegor? Är det stämningen som ni hade på jobbet, är det arbetsuppgifterna, är det så att det är identiteten, tillhörigheten? Handlar det om att du i någon mån sörjer din vardag, att din vardag inte längre kommer att vara densamma? Och kan du börja förstå vad det där är, vad det är som du får de här känslomässiga reaktionerna kring, då kan du nog lättare också börja bygga upp det. Är det så att det är kollegorna du i första hand sörjer, så finns det inget som hindrar dig från att faktiskt fortsätta att träffa kollegorna. Då kan du på ett annat sätt börja ta tag i det, och se vad är det jag ska göra då?
ANDREAS: Om vi ska försöka sammanfatta det här kanske mest emotionella avsnittet av alla hittills i Jobbet & Livet, vad skulle du säga då?
ERIK: Jag skulle säga att när man tappar ett jobb eller blir varslad, så är det viktigt att se att det ofta är väldigt känslomässigt. Och man ska inte trycka bort de där känslorna, utan man ska naturligtvis så snabbt som möjligt kunna bygga vidare därifrån, och vara konstruktiv, men man behöver också slicka sina sår lite grann och ge sig själv tid. Ta en paus, tryck på pausknappen och se att, nu har det hänt någonting som gör att mycket annat ställs åt sidan och måste få göra det under en period, tills du går över till att på allvar ta tag i situationen. Tack för i dag, det var allt för oss. Vi hörs igen nästa vecka, fram till dess går det jättebra att gå in på LinkedIn och ta kontakt. Skicka en kontaktförfrågan eller skriv ett meddelande.
