
Det är få som vill stanna år efter år på samma arbetsplats. Men när är det egentligen dags att sluta? Kan det gå för fort? Vi pratar om platåer då det är dags att sluta. Som när andras uppfattningar om dig kan begränsa dig eller när du redan har peakat på din arbetsplats.
Hela avsnittet som text
ERIK: Välkommen till Jobbet & Livet. I dag pratar vi om när ska man egentligen flytta på sig, när är det dags att gå vidare från ett jobb? Jag heter Erik Fors-Andrée och jag är expert på jobbliv, driver ett företag som heter GoMonday, där vi hjälper människor att hitta ett sätt att utvecklas och få ett mer meningsfullt jobbliv. I dag har jag med mig min ständiga sidekick, Andreas Utterström, som agerar bollplank i de här frågorna.
ANDREAS: Oj, det där låter som att det förpliktigar.
ERIK: Det gör det också.
ERIK: Välkommen till Jobbet & Livet. I dag pratar vi om när ska man egentligen flytta på sig, när är det dags att gå vidare från ett jobb? Jag heter Erik Fors-Andrée och jag är expert på jobbliv, driver ett företag som heter GoMonday, där vi hjälper människor att hitta ett sätt att utvecklas och få ett mer meningsfullt jobbliv. I dag har jag med mig min ständiga sidekick, Andreas Utterström, som agerar bollplank i de här frågorna.
ANDREAS: Oj, det där låter som att det förpliktigar.
ERIK: Det gör det också.
ANDREAS: Men jag är väldigt nyfiken på det här temat, för det är ett evigt problem. Det är ju bara att gå till sig själv, eller folk man känner, som länge har funderat på om de ska byta jobb, men som kanske inte kommer till skott. Så frågan är ju, när vet man att det är dags, egentligen?
ERIK: Ja, och det är ju förstås en rätt stor, och på ett sätt komplex fråga. Men om man börjar i det jag tycker är allra enklast, det är faktiskt att gå på känsla. Man tänker lätt att det här är viktiga frågor, och det är viktigt att man tänker efter, och man måste hitta på något litet rätt svar. Men det finns någonting väldigt viktigt, tycker jag ändå i att, känns det som att du är klar, känns det som att jag vill göra någonting annat, och kommer den tanken tillbaka gång på gång. Kanske under veckor, månader eller till och med år, så tror jag att du har svaret där. Då är det dags att gå vidare.
ANDREAS: Men är det inte lite mer komplicerat än så, egentligen? För att vissa människor är ju väldigt otåliga. De är ju aldrig nöjda, då skulle de ju byta jobb en gång i månaden. Det kan väl inte vara så bra?
ERIK: Nej, absolut. Det finns ju extremer. Alltså, en del människor kan gå omkring på samma jobb år efter år efter år, och tycker att det är okej, men det kanske inte är helt fel och så stannar man kvar av den anledningen. Och det gynnar sällan utvecklingen, så då kanske man behöver vara hårdare med sig själv, och bestämma sig för att sluta snabbare. För andra är det precis tvärtom, som du är inne på. Man hoppar omkring alldeles för mycket. Det kan vara en rädsla att commita till något, det kan vara … Jag hörde ett fantastiskt uttryck här för några dagar sen, som var opportunity junky. Alltså, du knarkar möjligheter. Varenda gång någonting dyker upp, så ska du prompt hoppa på det. Och det kan ju tyckas kul ett tag, men du fastnar ofta i det där.
ANDREAS: Ja, så då blir man lite fånge i sin egen rädsla för att missa en chans?
ERIK: För att missa en chans, ja. Och som med alla andra beroenden, så kan de vara sköna ett tag, men det blir lite jobbigt efter några gånger.
ANDREAS: Men det är ändå lite svårt det här när du lyfter in känslor, för de kan ju leda en fel, inte bara i kärlek, även i jobb. Det skulle vara bra om man hade någon slags checklista. Du som är systematisk, har du ingen, Erik?
ERIK: Jo, det finns en del punkter som man absolut kan återkomma till. En sak som jag tycker är ett tydligt tecken på att det är dags att gå vidare, det är om man har kommit till en platå. Och vad är en platå? Alltså, en platå är, lite förenklat förstås, när du kommer till ett läge där du inte längre utvecklas. Och då kan man se om du kan ställa dig frågan: ”Lär jag mig någonting? Har jag lärt mig någonting det senaste, vad har jag lärt mig det senaste året? Hur mycket har jag lärt mig det senaste året, jämfört med vad jag lärde mig när jag var ny på jobbet?” Och det är självklart alltid så att man lär sig som mest när man är ny, men du vill ändå se någon form av rimlig proportion i det där. Har du helt slutat lära dig nya saker, så är det ett tecken på att du är på en platå. Sen andra tecken på en platå, kan vara att du har varit länge i en organisation …
ANDREAS: Och vad är länge då, menar du?
ERIK: Det beror helt på. Det beror på bransch också. Det beror på bransch, det beror på yrke. Men, säg att du har varit åtminstone några år i en organisation, och andras uppfattning om dig kan då, i viss mån, börja begränsa dig.
ANDREAS: Det där har jag ett jättebra exempel på, faktiskt. En bekant till mig som fick sluta för att hon inte ansågs tillräckligt digital. Och sen så var hon väldigt besviken, och sökte nya jobb, och fick sen ett jobb där hon skulle jobba digitalt. Så den nya arbetsgivaren såg uppenbarligen på henne med helt andra ögon än den gamla, för hennes kompetens är ju densamma. Så det är intressant, tycker jag. Det var enda sättet för henne att utvecklas, det var att byta arbetsgivare.
ERIK: Ja, det är ett jättebra exempel. Och jag tycker att, på ett sätt kan man tycka att: ”Nej, men så ska det väl inte vara.” Men jag tror också att det är ganska mänskligt. Alltså, när vi lär känna någon så får vi en bild av den personen, och det är svårt att skaka av sig. Man får liksom en stämpel på sig: ”Du är den som gör det här, och kan det här.” Och det är svårt att förändra den stämpeln. Man kan behöva byta av den anledningen. Ett annat exempel på det här att vara på en platå, det är när man helt enkelt har gjort det stora man kan göra, det största man kan göra, på något sätt. När man har peakat i den roll man har. Säg att du driver ett projekt … Jag drev ett projekt ett tag på en stor, statlig myndighet, och det här projektet kom att engagera stora delar av myndigheten. Det var ett av de största projekt vi drev. När det avslutades, så såg jag inte riktigt framför mig att jag skulle få något liknande i rimlig närtid, utan det var klart och därmed var nog jag också klar där.
ANDREAS: Men det här är en blandning nu … Du har pratat om känsloargument, sen har du också pratat om, om man har varit tre till fem år, är det dags att börja fundera över om man kanske ska göra någonting annat. Så det är både rationella saker, och mycket mer känslomässiga. Hur ska man börja då? För det är lätt att kanske bli lite förvirrad, och inte veta i vilken ände man ska börja, när man funderar på är det läge att flytta på sig nu eller inte?
ERIK: Jag tycker att det finns en poäng att börja i känslan, faktiskt. Alltså, acceptera sin egen känsla. Och se att: ”Okej, men nu känns det som att det är dags för något annat. Då ska jag nog börja ta det på allvar.” Åtminstone sätta mig ner och göra en lite mer analys, att tänka till på det, så att säga.
ANDREAS: Mm. När det gäller arbetsmiljön, då? Hur ska man tänka det, för den kan ju såklart bli bättre, men min erfarenhet är i alla fall att om det finns riktigt stora problem, så är det sällan att det ändras? I varje fall inte på kort tid.
ERIK: Framför allt människor som är väldigt ambitiösa, som vill mycket, som vill se positivt på saker, kan ha tendens att tänka: ”Det blir bättre”, eller: ”Nu är det en ny chef på väg in”, eller: ”Vi genomför just nu en omorganisation, sen kommer det bli bättre.” ”Vi har gjort den här arbetsmiljöutredningen, så nu har vi satt fingret på vart problemen ligger, och nu kommer det bli bättre.” Lite krasst, och kanske lite tråkigt att säga, men ofta blir det inte bättre i så där jättesnabb takt. Men frågan är om du inte gör dig själv en tjänst av att, i de där lägena, gå vidare till någonting annat. Hitta det som … ja, men inom några månader, eller inom ett år, faktiskt kan ge dig ett annat läge. I stället för att, ja, vänta in något annat som kanske inte inträffar.
ANDREAS: Men om man … Vissa ser ju yrket som ett slags kall, till exempel vissa som jobbar inom sjukvården. Man vill verkligen hjälpa människor på en akutmottagning. Man bor kanske någonstans där det bara finns en finns en arbetsgivare, och man vill jobba med det. Hur ska man tänka i det, om jobbet då … Hur ska man tänka då, om jobbet har blivit en del av ens identitet, och det har med värderingar att göra? Då är det lite svårare, eller?
ERIK: Absolut, då är det mycket svårare. Jag tror att jobb och identitet är det nästan alltid rätt tajt sammanknutet. På något sätt måste man ställa det mot varann. Man måste fundera på: ”Det som jag nu ser som är en identitet hos mig, kan jag börja förändra det? Hur skulle jag kunna vara annorlunda? Vad i det här är det som jag uppskattar? Om jag gillar att hjälpa människor nu, skulle jag kunna hjälpa människor på ett annat sätt än vad jag gör i dag, och hitta en ny identitet där?”
ANDREAS: Det låter ju existentiellt och väldigt svårt, eller?
ERIK: Ja. Nej, men det är nog existentiella frågor, absolut. Jobb är existentiella frågor. Det finns inga enkel quick fix. Alltså, du kan inte få ett svar på exakt hur du ska göra. Du får tänka till. Sorry.
ANDREAS: Är det okej om vi snackar lite skit om nittiotalister, också?
ERIK: Det kan vi göra.
ANDREAS: Ja, men det finns en kritik mot nittiotalister. Väldigt otåliga, vill bli chefer på en gång, har bråttom. Det låter som att man skulle kunna förföras av det här du säger nu, och vilja flytta på sig innan man egentligen har lärt sig det man jobbar med just nu. Vad händer då, hur undviker man att inte trampa snett där?
ERIK: Jag har något som jag kallar för junior-fällan. Och det handlar om precis det här, att man hoppar för snabbt till någonting innan man egentligen har tagit sig över hindren. Man går för mycket på lusten, på glädjen. Så fort man märker att inte är 100 procent som man själv vill ha det, så tycker man att: ”Äsch, det är deras problem. Då tappar dem mig.” Och så går man vidare till någonting annat. Och då kommer man aldrig, alltså man blir aldrig riktigt bra på någonting. Man blir aldrig riktigt expert på någonting. Då blir det svårare att komma vidare sen. Det blir svårare att få de mer kvalificerade jobben som alla till slut vill ha.
ANDREAS: Okej, Erik, men vad är det viktigaste jag ska ta med mig härifrån nu, tycker du?
ERIK: Jag tycker det viktigaste att ta med sig är att våga känna av och se signalerna. Känns det som att det kanske är dags för någonting nytt, så ta det på allvar. Det behöver inte betyda att det är dags för något nytt, men ge dig själv tiden att reflektera, över åtminstone när är det då dags, om det nu inte skulle vara dags just nu. Tack för den här veckan. Ni hör oss igen på måndag om två veckor. Fram till dess, gå in på LinkedIn, leta upp mig Erik Fors-Andrée, och följ mig gärna. Jag ställer en del utmanande, tankeväckande frågor. Gå gärna med i diskussionen, och ställ gärna själv frågor. Glöm inte prenumerera på podden, och betygsätt gärna, och lämna kommentarer, så syns vi mer och fler hittar fram till oss. Vi hörs.