Som jag skrivit tidigare så tycker jag att personligt ansvarstagande är den absolut viktigaste personliga egenskapen.

Genom att få ansvar och ta ansvar växer man som människa. Men att få och ta ansvar på jobbet är naturligtvis inte helt lätt. Jag har kommit på mig själv med att ibland säga att man behöver få ansvar för att kunna bevisa att man kan ta ansvar. Och ibland säga motsatsen: Man måste ta ansvar för att kunna få ansvar. 

Ett klassiskt hönan-och-ägget-dilemma kan det tyckas. Eller helt enkelt två sidor av samma mynt. Man måste få ansvar för att kunna ta ansvar. Och man måste visa att man kan ta ansvar för att kunna få ansvar.

Ansvarsbägaren

Jag gör ett försök att reda ut det här med att ge och ta ansvar genom en liknelse: Se det ansvar du tilldelats som en bägare eller ett glas. Och det ansvar du tar som vattnet i det glaset. Fyller du inte upp glaset så gör du ett undermåligt jobb. Svämmar vattnet över så överpresterar du och går långt över ditt mandat. Båda kan ha negativa konsekvenser.

Låt ansvaret droppa lite över kanten för att få mer ansvar

För att utvecklas i arbetet skulle jag säga att det man ska göra är att fylla glaset till kanten, använda ytspänningen för att fylla det ytterligare lite, och ibland även låta det droppa över kanten.

Man kan se ansvarstagande i tre steg, där det sista är den klart säkraste vägen till utökat ansvar.

  1. Tar bara ansvar för konkreta uppgifter man tilldelas inom sitt tilldelade ansvarsområde. Gör inte saker självmant, trots att det ligger inom ansvarsområdet. Man säger ofta att ”det är inte mitt ansvar”.
  2. Tar ansvar självständigt för uppgifter inom sitt ansvarsområde, letar upp uppgifter och genomför dem. Hänvisar fortfarande ofta till att vissa saker inte ligger inom ”mitt område, min befattning”.
  3. Tar ansvar för lite mer än sitt tilldelade ansvar och befogenhet. Går lite över sitt mandat.

Alltså: Vill du växa på jobbet, få större ansvar, så fyll bägaren och låt det droppa över lite. Som chef: Var uppmärksam på vattennivån hos respektive medarbetare. När det är dags att utöka ansvaret, ge ett glas som är tillräckligt stort för att det ska ta ett tag att fylla.

Jag vill påskynda utvecklingen mot ett mer flexibelt, öppet och dynamiskt arbetsliv. Jag är entreprenör, föreläsare och digital affärsrådgivare. Från att ha jobbat i stora organisationer som PwC, Socialstyrelsen och Försvarsmakten, driver jag nu ett litet team där kultur och samhörighet byggs med digitala verktyg. Utan kontor och med spridning över fyra kontinenter samarbetar vi helt online. Vill du prata mer? Du hittar mig på bland annat LinkedIn eller så kan du hitta en tid i min lunchkalender.
  • Elaine Breske Hirscher

    Så bra beskrivet. Jag kommer att referera till dig redan vid mitt nästa gruppmöte =) Tack! //Elaine

    • Underbart att höra! Återkom och berätta hur det gick! 

  • Känns som att jag inspirerade lite till en blogg här…;-) Härligt! Bra beskrivet.

    • Både och 😉 Själva idén med bägaren kom fram helt naturligt vid ett utvecklingssamtal förra veckan! Ditt inlägg om ansvarstagande häromdagen fick mig dock att ta mig samman och få det gjort. Så tack till er båda! 

  • Ett stort problem i samband med ansvarstagande är att inte nog med befogenheter och resurser tilldelats den ansvariga.

    • Jag håller med om problemet och skriver kanske ett separat inlägg om det nån gång. En fråga dock: är inte problemet med för lite befogenhet generellt lite överdrivet? Jag tycker att många chefer I många organisationer jag varit I, beklagar sig över bristande befogenhet men inte tar det ansvar man faktiskt kan ta. Vattenglaset äger inte fullt för att använda liknelsen från inlägget ovan. Vad är din erfarenhet?

      • Det jag skrev gäller kanske mest chefer på mellannivå.

        • Men gäller det inte även där att man i många fall inte tar det ansvar man kan ta, utan för snabbt faller in i att se en bristande befogenhet? 

          • Det som vissa ses som ens befogenheter undandras gärna när man försöker använda dem.

    • Johan Lange

      Instämmer – men med tilläggen att
      1. Dels som medarbetare våga låta det flöda över någon gång (enl Eriks modell) för om vi inte gör det är ramarna otydliga och behöver således tydliggöras. Idealt sker detta ju i en öppen och bra dialog med chefen, men så bra har inte alla det.

      2. När vi väl flödat över: våga testa även befogenhetsgränserna. De är kanske inte klara för chefen heller? För all utveckling kr
      Vs friktion, ibland konfrontation – och minn/ den förmildrande visdomen: ”det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse”

      • Håller med! Och uttryckssättet att det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse behöver inte vara uteslutande negativt 😉

  • anonym

    Pratas om ansvar hit och ansvar dit. MEN när ska det synas i lönekuvertet???
    Min chef pratar massa floskler om ”skillnad på att ha ansvar och att ta ansvar”.

    Jag och min kollega har gjort BÅDE och ett tag nu men det har absolut inte märkts överhuvudtaget i våra plånböcker….

    Så motivationen att ”ha ansvar och ta ansvar” minskar därför med tiden.

    • Jag förstår om motivationen minskar med tiden. Jag kan tycka att det då är viktigt att antingen ta upp problemet med aktuell chef för att hitta en lösning, eller anstränga sig ännu hårdare för att visa att man kan ta det ansvar det handlar om, eller börja se sig om efter andra jobb där ens insats värderas bättre. Personligen har jag provat alla tre varianterna i olika sammanhang. 

      (1) Jag har tagit upp med min chef på ett tidigare jobb att jag kan ta det här ansvaret och att antingen gör jag det med hennes förtroende, eller så backar jag. (2) Jag har också använt metoden att fortsätta ta ansvar, över ett år utan att få positiv feedback på det, men det ledde till slut till att jag även fick det formella ansvaret. (3) Och slutligen har jag också vid ett tillfälle helt enkelt sagt upp mig för att jag tyckte att min och organisationens syn i frågan inte var förenliga. 

  • Pingback: Sluta delegera – abdikera! | VD-BLOGG()