personligt-varumärke-vs-företagets-varumärkePersonliga varumärken kan konkurrera ut organisationens varumärke. Det är den första punkten av de två som Pontus Löf lyfter fram i sitt inlägg om Den mörka sidan av öppet ledarskap. Tack för ett mycket tankeväckande inlägg! Här är mitt svar (ett separat svar på punkt två är också på väg). 

I ett nötskal: Nej, det behöver inte vara en konkurrens mellan personligt varumärke och företagets varumärke. Vare sig när det gäller chefens eller medarbetarnas personliga varumärken. Tvärtom menar jag att de går hand i hand och stödjer varandra. Hittade en liten film där William Arruda ger en kort och koncis förklaring:

Det är inte ett ”antingen eller”

Personliga varumärken är en fråga om humankapital – det finns så länge medarbetarena finns, men försvinner när de slutar. Som organisation gäller det att rekrytera bra personer och låta dem utvecklas ytterligare. Självklart är det tungt när någon slutar, och det är värre och värre ju större kompetens och nätverk som personen har. Men det kan aldrig någonsin vara motiverat att skapa hinder för de som presterar eller utvecklas mest, av rädsla för att de ska sluta.

Därför tycker jag också att det är helt bakvänt att se risken med starka personliga varumärken, som högre än vinsten. Ja, människor kan sluta. Men nej, det får inte förhindra att man låter dem växa, både som personer, medarbetare och varumärken.

För ett företag som bygger på humankapital (och troligen för alla andra också) är den viktigaste investering man kan göra, den som man gör i medarbetarna. Och att låta medarbetarna jobba med sina personliga varumärken är att investera i det viktigaste man har som organisation, det vill säga människorna.

Samtidigt måste man förstås vara medveten om att förlusten av kompetenta medarbetare är allvarlig, och man måste hitta sätt att arbeta för att minska den risken. Riskeliminering får dock aldrig bli styrande för människors utveckling. Så den intressanta frågan att ställa sig tycker jag är hur man kan hitta en bra balans mellan personligt varumärke och företagets varumärke. Det är inte en fråga om antingen eller utan en fråga om både och. Paul Chaney skriver om denna balans, liksom Chris Koch som även har ett väldigt belysande exempel om personligt varumärkesbyggande på Forrester Research.

Personligt varumärke, personlig utveckling och företagskultur

Visst är min blogg personligt varumärkesbyggande. Men den är (med risk att låta pretentiös) mycket mer än så! Den handlar också om personligt utveckling både för mig och för medarbetarna. De inlägg jag skriver om ledarskap och närbesläktade områden lär mig alltid något om mig själv eller hur jag ska hantera min vardag som vd. Och de utmanar också mina medarbetare att reflektera över olika frågor. Pontus inlägg till exempel har tvingat mig att reflektera över det beslut jag fattade om att vi skulle satsa på personliga varumärken. Och det har skapat en liten diskussion internt om personliga varumärken och öppet ledarskap. Förhoppningsvis leder det också fram till att vi (kanske Pontus?) tar fram en strategi för hur vi skapar en så bra balans som möjligt mellan personliga varumärken och företagets varumärke. Reflektion är sunt. Eller som Per Frykman skriver: ”Hur ska vi kunna utveckla starka kund- och affärsrelationer om vi inte vet hur vi uppfattas? Hur ska vi kunna skapa de där vibrerande, starka teamen som bygger på varandras styrkor, om vi inte fullt ut känner till hur respektive individ uppfattas av de övriga?”

Dessutom är jag övertygad om att min blogg som chef är kulturbärande för organisationen jag jobbar i. Jag vet att de flesta medarbetare läser ett inlägg då och då och jag vet att det refereras till den i interna diskussioner. Att bygga en bra företagskultur skulle jag säga är en förutsättning för att människor ska utvecklas och trivas på sitt jobb.

Varumärken bygger på människor

Jag tror att det är betydligt lättare att bygga förtroende med människor än med organisationer. Förtroende för organisationer bygger i de flesta fall på förtroende för människorna som jobbar på företaget, framförallt när det gäller tjänsteproducerande företag. Att använda personer är därför effektivt för att bygga ett varumärke, framförallt som liten aktör med begränsade ekonomiska resurser.

Utmaningen ligger som sagt i att skapa en strategi som balanserar personliga varumärken med företagets varumärke. Hur drar man så stor fördel som möjligt av människors personliga varumärken – och skillnaderna dem emellan – utan att det blir en splittrad bild av företaget som helhet.

 

SLUTNOT: Jag vill skilja frågan om personligt varumärke från öppet ledarskap. Precis som Selena påpekar i en kommentar så är den risk Pontus lyfter upp mer kopplad till bloggande än till öppet ledarskap. Att blogga är inte en nödvändig del av öppet ledarskap. Däremot hävdar jag att det är ett av de starkaste verktyg man kan använda sig av i öppet ledarskap.

Läs också Pernilla Åström: Vad händer med varumärket när personalen blir mer spännande än företaget?

Jag vill påskynda utvecklingen mot ett mer flexibelt, öppet och dynamiskt arbetsliv. Jag är entreprenör, föreläsare och digital affärsrådgivare. Från att ha jobbat i stora organisationer som PwC, Socialstyrelsen och Försvarsmakten, driver jag nu ett litet team där kultur och samhörighet byggs med digitala verktyg. Utan kontor och med spridning över fyra kontinenter samarbetar vi helt online. Vill du prata mer? Du hittar mig på bland annat LinkedIn eller så kan du hitta en tid i min lunchkalender.