De fyra första månaderna 2012 har varit tunga. Året har hittills kantats av flera utmaningar som jag inte stått inför förut och som ställt saker på sin spets både för mig personligen och i min yrkesroll. Under den här perioden har jag ifrågasatt mina egna värderingar och utgångspunkter. Jag har pendlat från den negativa känslan av att vara inträngd i ett hörn utan handlingsutrymme, till den angenäma känslan av att verkligen tro på vad jag gör.
En sak jag ställts inför är att bli hårt ifrågasatt i min roll som vd. Det ligger i rollen att bli ifrågasatt, men jag har insett hur snabbt det kan gå och hur hårt det kan kännas när det ställs på sin spets eller när det kommer från oväntade håll. Jag har känt mig både besviken, sviken och trängd att försvara mig. Jag är också besviken på mig själv som reagerat hårdare än jag trott och inte lyckats hålla 100% fokus. Vad som ligger i rollen som vd har gjort sig pinsamt närvarande: jag måste resa mig utan att kunna räkna med annat än egen kraft.
En annan av de situationer som uppstått är att medarbetare berättat saker för mig som jag inte vetat hur jag ska hantera, som sätter gränsen mellan privat och jobb på sin spets och som jag inte kan prata om med andra. För första gången har jag ställts inför saker jag inte kan prata om ens med min fru. Känslan var att jag var helt överlämnad åt mig själv i medarbetares svåra livsfrågor, någonstans i gränslandet mellan privat och arbete. Frågor som jag inte har någon kompetens i, men ändå måste agera i. Jag är enormt tacksam för förtroendet jag fått i detta!
Jag har också under våren märkt hur påfrestande det kan vara att kombinera rollerna som chef och vän. Att inte ha samma åsikt på jobbet och som chef bestämma riktningen, men samtidigt vara vänner och fortsätta umgås privat. Jag tror på att kombinera rollerna och på att låta privat och jobb vävas samman, men jag har sett svårigheterna och den energi det kan ta.
Ett av mina syften med vd-bloggen är att jag vill reflektera över min egen utveckling och rollen som vd. I och med det här inlägget har jag äntligen hittat lite mentalt utrymme för reflektion. Jag konstaterar att våren har påmint mig om en av de största utmaningarna som chef: Att det finns situationer där man verkligen inte kan prata med andra eller få stöd av sina kollegor. Situationer då det känns som att någon tar illa upp hur man än gör. Det är helt naturligt och ligger i rollen, men det är svårt att förbereda sig på.
7 svar
Ett riktigt bra inlägg Erik! Kanske är det så att klyschan ”det blåser hårt på toppen” oerhört sant när allt kommer omkring. Eller för att citera Spiderman: ”With great power comes great responsibility”. Utmaningar utvecklar, även när de kommer alla samtidigt och kanske är mer eller mindre välkomna.
Som VD är man på toppen, men man är inte ensam. Jag tror att det är oerhört viktigt även som VD att våga be om hjälp och efterfråga råd. Jag tycker även det borde vara naturligt för alla i din höga position att ha någon utomstående att bolla tankar men, typ som en mentor.Det har inte varit en lätt start på det här året, men jag tror helt på att turbulens och tja, varför inte säga lite kaos, kommer generera i något bra, tryggt och stabilt. Det är jag helt övertygad om!
Tack för din kommentar. Jag håller helt med om att det är viktigt att ha någon att bolla tankar med och jag tycker egentligen att alla borde ha en coach! Att söka andras input och stöd tycker jag är en självklarhet.
I de allra flesta situationer i livet kan man hitta stöd för sina beslut hos andra. Ibland är det lättare att hitta och ibland svårare. Men det finns också situationer där allt verkligen bara kommer tillbaka till en själv. Det kan vara tungt, men det är också det jag gillar! Det är å ena sidan en känsla av att vara ”utlämnad” och å andra sidan en känsla av att man gör skillnad. Det är inget fel i detta, snarare något helt naturligt :)
I situationen med medarbetaren går ledarskap till en viss gräns innan man får remittera ärendet vidare till en coach eller någon som vet hur själen fungerar. Har haft liknande erfarenhet men på grund av bristande erfarenhet 25 år gammal tog jag på mej ett för stort lass. Numera går den sortens hjälp till en viss gräns och sen släpper jag det.
Att bli ifrågasatt som ledare kan jag skriva en tjock bok om. Men ditt ledarskap måste vara vasst annars hade du inte blivit angripen av någon. Och man kan få hjälp ifrån oväntat håll när man skall försöka resa sig. Även kniven i ryggen har ju en tendens att komma från oväntat håll.
Det där med att skriva en bok är nog en bra idé! Det finns väldigt lite på det ämnet tycker jag. Jag tror det bottnar i nån form av skam i att prata om saker som ifrågasättande som ledare, eller vad som frustrerar eller irriterar ledare. Eller vad säger du?
Skam förhindrar många tillfällen till att rensa luften och få upprättelse. Men skam den som ger sig…..börjar du skriva, säg till.
Hej Erik.
Tack för att du delar och är en inspiration inom transparans och sårbarhet, genom det kan du hjälpa andra att växa. När det gäller vad du har upplevt under våren så hoppas jag att du har hamnat på en plats nu med möjlighet att gå vidare framåt.
När det gäller utmaningen i att man är ensam på toppen, så vet jag inte riktigt om det stämmer.
Det handlar ju om att anföra trupperna.
Utan dina förtrogna(kanske inte på ditt eget företag) så hämtar du kraft. Ensam är INTE stark.
Gruppen som du har valt ut som dina bollplank och de du litar på, de är din styrka.
För det är de personerna som ifrågasätter när du blir FÖR inställd på en lösning.
Det är de som pushar dig att utvecklas. Det är de som säger åt dig att du har fel. :)
Så kör hårt, Erik, du är grym!
Tack!
Jag förväntar mig att folk ifrågasätter. Och så gott som alla gör det också på ett mycket mycket bra sätt, framförallt de som är på samma företag. Det jag däremot inte förväntade mig var ifrågasättande utan att ens prata med mig. Men, men, nu har jag lärt mig det ;)