Under ledningsgruppens andra workshop om lean blev det mer tydligt för alla att lean i stor utsträckning handlar om att gemensamt arbeta med förbättring. Förbättring är inget som bara kommer uppifrån, utan något som kommer från hela organisationen.
Det är just därför som införandet av lean måste börja uppifrån. Ledningen måste dels våga släppa kontrollen och dels byta fokus från att komma med idéer till att stötta fram och möjliggöra andras idéer.
Om ledningen inte är med på banan kommer de anställda i praktiken inte att märka någon skillnad, oavsett hur mycket man pratar om att alla ska vara med. Lean kan bara införas genom handling, det finns ingen teoretisk väg till lean.
Under eftersnacket till workshopen med ledningsgruppen säger Jérémie Johansson, en av Juristjourens grundare, att lean är en paradox. “Du säger att filosofin går ut på att alla ska vara med i förändringsbeslut, ändå har du själv bestämt att vi ska införa lean utan att vi diskuterat saken”.
Jag håller med om att det bitvis finns något motsägelsefullt i detta. Jag har nog inte helt landat i någon förklaring än. Ytterst är ju svaret ja, det är en paradox. Allt är inte förhandlingsbart. Att nå det stadium där alla är med i förbättringsarbetet, kräver vissa beslut som man inte får vara med i. Jag tror att för att få folk att kunna, våga och vilja ta eget ansvar och komma med idéer måste man ibland ge dem en knuff i rätt riktning.
En annan invändning från ledningsgruppen är att man trott att lean innebär att ledningen ska ta ett steg tillbaka, att alla andra ska göra det som ledningsgruppen tidigare gjort. Det tycker jag är en ganska allvarlig missuppfattning. Ledarskapet med lean innebär helt andra utmaningar än det gamla ledarskapet. Och på många sätt är det mycket mer krävande. Det är inte så svårt att bara bestämma – det är mycket svårare att våga släppa in andra och ta tillvara på allas idéer och olika perspektiv.